Bio ikväll med kära mamma. Mamma Mia! är på alla sätt och vis en film jag inte borde gilla, vilket bevisar att de svenska genernas förprogrammering att gilla Abba trumfar det mesta. Nog tog det en stund innan man vande sig vid konceptet musikalfilm, eftersom jag åtminstone inte är van vid att folk brister ut i sång för att illustrera sina liv och drar med sig hela byn för att dansa i takt och doa medan de gör det.  Men... fan, jag gillade den. Lättsmält, glad, feel good -- en perfekt mor-dotter film. Både mamma och jag gillade den, och delade en tvåtimmarsförälskelse i Pierce Brosnan. *Mamma Mia, la-la-la-la-la...*

Gah, jag skyller helt enkelt på generna, och de nedrans catchiga Abba-låtarna. Det finns gränser för vad den starkaste person kan värja sig mot. Riktigt patetiskt vore det dock om jag medan jag skriver detta laddade ner soundtracket till filmen. Men det gör jag alltså inte.