Efter sju sorger och lika många veckors trasslande hos PissOff kunde jag idag äntligen hämta ut min mobiltelefon. Min nya mobiltelefon, eftersom den gamla tydligen var så illa tilltygad att avlivning var enda utvägen (och troligen också det billigaste alternativet för SonyEricsson, då jag misstänker att det egentliga värdet på telefonen motsvarar det för leksakerna man hittar i Happy Meal-kartongerna). Men jag får en repfri display, en oförstörd telefon och lite mysig skyddsplast att dra bort så jag klagar inte.

Gladast av allt är jag nog att åter kunna använda min "Kaka"-smssignal. Det är något med det ljudet... magiskt. Precis som en kär vän för ett par år sedan dresserade vännerna att sjunga "Alla älskar Lena" så fort det trillade in ett sms, stämmer min omgivning nu upp i ett unisont "kaka!". Problemet blir att välja ringsignal. Det ska ju vara något roligt, distinktivt, unikt och samtidigt något som funkar både bland vänner, morföräldrar och på jobbet. Man vill inte, som en manlig kurskamrat som försökt bygga upp en image med att flasha sitt American Express Gold-kort (och "sitt" här i betydelsen "sin pappas"), att en aula på +200 pers ska lyssna till en minut Elena Paparizou My number one medan man febrilt försöker hitta och stänga av ljudet på sin telefonjävel. Det vill man bara inte.