Som liten var jag vettskrämd för gräsklipparen, på riktigt. Skulle den högljudda helvetesmaskinen med eget liv fram, ja, då skulle jag inomhus först; något vi kan tolka som ännu ett bevis på den otroliga intelligens jag besatt redan som barn. Gräsklippning, suck, vilken förbannad tröksyssla. Åren har gått, men helvetesmaskinen har (någorlunda) bestått och numera hjälps det inte hur rädd jag än är. "Anna, det börjar bli dags att klippa gräs."

Så min för en timme sedan nyduschade och rosendoftande uppenbarelse luktar nu en härlig kombo av svett och bensinångor som skulle få vilken älvdaling som helst på fall; mitt högra lår är perforerat av hallonbusktaggar och någon har tagit ett rejält bett av min lilltå. Och jag har mässat för mig själv oräkneliga gånger den senaste timmen: Åkgräsklippare. Åkgräsklippare. Sexig trädgårdsmästare. Åkgräsklippare.