Ansiktet hettar; jag känner pulsen i kinderna; insidan av ögonlocken svider; musklerna värker överallt där de kommer åt och varje gång jag sväljer påminns jag om att någon ruggat upp halsen med ett rivjärn. Jag är febrig, trött och ynklig. Sicko. Tack och lov att mina föräldrar kom hem igår så att jag har några som hummar bekymrat och medlidande när jag släpar förbi min sorgliga existens och som föreslår glass som medicin. I don't do sjuk very bra serru, och jag börjar fundera om Alvedonen jag glufsade i mig för nån timme sedan inte var flourtabletter ändå. Ynk, ynk, ynk. Gränsen för hur hög temperatur den mänskliga kroppen klarar, var går den någonstans nu igen? 38 grader?