Mitt rum igår var den ultimata sinnebilden av kaos. I kid you not. En nedsläppt bomb skulle inte ha gjort någon skillnad, möjligen hade det städat upp lite.

Jag hade fått ett av de berömda sk "rycken". "Rycken" är återkommande inslag i mitt liv och resulterar vanligtvis i röra i klass med... ja, något extremt rörigt, följt av avancerad omorganisering och därefter stora högar med saker som ska bort ur mitt liv. Efter England har alla hämningar släppt; min humörnivå står i direkt paritet till mängden jag får slänga.

Medan jag stod med saker upp över armbågarna fick jag åtskilliga uppenbarelser. Så mycket av våra liv finns sparade i just alla de små sakerna. Biobiljetter daterade tillbaka till 94. Brev. Konsertbiljetter. Urklippta foton från en Halloween förra århundradet. Diplom för pepparkaksbygge. Gamla julrim (vad ger ni mig för: Att mumsa isig godis är så jätekul så jag tänkte att det skulle bli så med i jul). Minneslappar. Tidningsurklipp.

För att inte tala om allt jag skrivit under åren, i och utanför skolan. Jag fick en massiv släng dåligt samvete när högen av förbrukade papper och block bara växte och växte. Herregud, jag måste ju ensam vara ansvarig för utrotandet av åtskilliga regnskogar. Förlåt träden, förlåt mig. Jag hade ingen aning om att det var så illa, jag är som en deltagare i Du är vad du äter som får sin årsförbrukning pizza uppradad framför sig. Om jag kommer ihåg ska jag adoptera en sån där björk eller två eller tjugo som försök till kompensation. Jag avstår dock helst från diplomet, det finns något motsägelsefullt i att rädda ett träd och få något tillverkat av ett dött träd som tack.