Jag står i kassakön på Ica för att posta ett paket. Det är kväll och köerna ringlar sig långa av trötta människor som bara vill betala och gå hem. Plötsligt hörs ett illvrål som skär igenom trumhinnor rakt in i hjärnan, ett sådant bara ett argt barn kan utstöta. Detta följt av ett annat barns röst: "Du måste betala för den, Elin, du måste betala!"

Skrikandet och denna fras upprepas några gånger. Trötta människor vänder sig om i köerna för att lokalisera eländet. Det visar sig vara två barn som springer runt utanför kassorna, två flickor varav den ena gissningsvis är 2.5 och den andra 5. Den lilla gråter och springer fram och tillbaka med en oidentifierad vara i handen, storasyster jagar glatt efter.

Detta pågår under en stund som förmodligen inte är så lång som den känns. Människor muttrar och kassörskorna ler ansträngt. Till slut hörs en oengagerad röst. "Kom hit. Kom hit." Uppmaningen försvinner in i primalskriken. Mamman som tydligen stått i kön hela tiden har gett sig till känna. Efter ett antal låga upprepningar kommer barnen dit, den äldre knuffar den yngre som fortfarande gallskriker så till den milda grad att den stressade kassörskan erbjuder mamman att gå före i kön för att återställa lugnet i butiken. Mamman hör inte, hon meshotar halvhjärtat sitt gråtande barn.

Jag blir så trött. Vad är det med vissa föräldrar? Varför är det så förbannat svårt att ta ansvar och säga till sina barn? Jag har sett det i så stor utsträckning när jag jobbat inom barnomsorgen och det märks skrämmande tydligt på barnen hur föräldrarna beter sig mot dem. Ouppfostrade barn pratas det om -- ja, och vems fel är det?

Hade det varit valdag just då hade garanterat både jag, kassörskorna och de övriga kunderna utan minsta tvekan röstat på det parti, strunt samma vilket, som föreslagit införandet barnlicens.