För ett tag sedan diskuterade min mattelärare högskoleprovet med tjejen i bänken bredvid. Hon kommenterade att hon tyckte ordförståelsen var svår, varpå han svarade: "Ja, det är väl en sådan sak som blir bättre med åren, ju äldre man blir desto fler ord snappar man upp." Paus. "Eller hur?" Det tog några sekunder innan jag insåg att det var mig han väntade sig medhåll från och ytterligare ett par innan jag bearbetat förvåningen över att så självklart klassas som vuxen.

Det fick mig att börja fundera på det här med rollerna vi har. Ibland är det så självklart vilka vi ska vara och vilka regler som gäller i en relation. Barn-vuxen; lärare-elev, ny på jobbet-erfaren arbetskamrat, etc. På ett sätt är rollerna en trygghet, och när de förändras eller saknas kan en underlig stämning uppstå. Som nu till exempel, en mittemellan-period i livet. Jag är varken vuxen eller barn, varken riktig studerande eller arbetare, varken erfaren eller oerfaren, varken eller någonting.

Efter tiden i England har jag märkt att jag tappat mycket av det här med roller. Respekten för dem och reglerna. Följaktligen blir det gärna lite knepigt när man träffar folk som kände en när man var någon annan. Att t ex prata med gamla lärare, klasskompisar eller arbetskamrater kan ibland vara lite svårt när ingen vet vilken roll man ska ha gentemot varandra. Ibland går övergången smidigt, men ibland uppstår en viss osäkerhet när spelreglerna är oklara. Inte sällan har jag på sistone fått känslan av att jag pratar på om saker människor inte förväntar sig.

Men okej, det bjuder jag på. Visst underlättar rollerna i mångt och mycket, men jag har också upptäckt fördelarna med att omgivningen är osäker på var de har mig. För har man inga regler, då kan man ju faktiskt leka lite hur man vill.