Okej.

Okej då, jag erkänner väl att jag har drabbats resfeber. Det är fet payback-time för den brutala iskyla och det lugn jag besuttit de senaste dagarna. Darn it. Magen pirrar och snor sig när jag räknar timmarna till presumtivt take off. Med ojämna mellanrum kollar jag tvångsmässigt att passet inte knatat iväg från där jag la det sist,  i handväskan (det har det inte, än). Och därefter måste jag givetvis kolla igen att jag inte drabbades av blackout under senaste kollen och flyttade passet. Worst case scenarios trillar över mig från alla håll och kanter.

Tänk om resväskan går sönder? Om planet är jätteförsenat? Om det är överbokat och vi inte får följa med, får man slå markpersonalen då? För oss som inte passar i orange, finns de cubanska overallerna i andra färgkombos? Tänk om jag tappar bort mamma bland alla höga hus? Tänk om inga amerikaner busvisslar efter mig (oh the horror!) och Ralph Lauren-filten jag spanat in faktiskt inte är på rea på Macy's?

Och nej, jag ber inte om någon form av sympati eller medömkan. Men om någon har en Valium till övers är det välkommet.