Min blå understrykningspenna är borta.

Inte kanske information som har samma betydelse för mänskligheten som till exempel Rosettastenen. Men utan min blå penna kan jag omöjligen fortsätta plugga, eftersom jag kommit till kapitel 5 och kapitel 5-plutten jag klistrat dit är blå och kan jag inte färgkoordinera med understrykningsfärgen som jag gjort med alla andra kapitel, ja, då blir det inget läsande... och nu snabbspolar vi förbi det där stadiet när ni retar mig för mina knäppa idéer -- det är de som gör mig speciell, remember? -- och konstaterar att jag sitter här och bloggar istället. Känns det bra för er? Det känns bra för mig.

Vad kan jag säga om min dag? Eh... jag fick tårta och kaffe i skolan, det var bra. Vi gillar företags-suck ups. Bla bla bla redovisning bla bla bla grupparbete bla bla bla handla mat bla bla bla laga mat bla bla bla plugga bla bla bla och nej, roligare än så var det nog faktiskt inte.

Och nu är jag sjukt kaffesugen. Men om jag reser mig upp och knatar ut i köket nu innebär det att jag måste lyfta blicken från de cirka femton kvadratcentimeter runt boken på skrivbordet och då kanske jag skulle hitta pennan, hemska tanke. Säkrast att sitta kvar här med fixerad blick och skriva meningslös blogg tills Färjan börjar och jag med gott samvete kan lämna mitt skenpluggande till fördel för lite gammalt hederligt föraktande av mina medmänniskor. That never gets old, håhå.