Sol, Sol, Strålande Sol

+26 grader visar termometern i skrivande stund och solen strålar från en aningen molnig himmel. Rapporterna om att detta är en försmak på en rekordvarm sommar börjar dyka upp i tidningarna och jag hoppas de har rätt, även om jag inte sätter någon särskild tilltro till dem - de låter lika odelat positiva varje vår.

30-gradig värme är dock inte önskevädret i en storstad som London. I kombination med alla turister blir allt över 25 grader olidligt. Redan nu märks turisternas närvaro, särskilt under helgerna, och värre kommer det garanterat att bli.

Som det är nu får man bruka våld för att ta sig fram på Oxford Street under helgerna. Förra helgen åkte Lena och jag förbi London Dungeon och skrattade rått åt den 2-3 timmarskö som ringlade sig utanför. Det finns vissa tunnelbanelinjer och stationer vi definitivt undviker - Piccadilly Line en lördageftermiddag är endast för de riktigt äventyrliga och de riktigt korkade. 

Jag undrar verkligen varför folk åker till storstäder som London om somrarna. Ok, det är kul om solen skiner - men är det skoj nog att uppväga timslånga köer till turistattraktionerna; stekheta, proppfulla tunnelbanevagnar och olidlig trängsel på gator och i butiker?

Nu ska jag ut i trädgården med en lagom okrävande roman om privatskolor i New York som jag norpat från Mrs D's bokhylla och bara njuta av solen medan den skiner.

Så Kan Man Också Se Det

Ni och hennes kompis, båda ensambarn, satt och pratade om syskon igår.

Kompisen: "If I could have a sibling, I would like mine to be a girl, not a boy. If you had one, what would you like it to be?"
Ni (iskallt): "Dead."

Jag höll på att skratta av stolen. Hon är bra frän, den där ungen.

Min Lördag

Tower of London. Tate Modern. Big Ben. Houses of Parliament. Westminster Abbey. Victoria Tower Gardens. 2x uteserveringar. King's Road. Piccadilly Circus med omnejd.

Jag lovar, när som helst ringer Bonniers förlag och ber om rättigheterna till en bild på mig och Lena att placera bredvid ordet "effektivitet" i sitt nya uppslagsverk.

I morgon är det pampering som gäller hela dagen. *skräckblandad förtjusning*

Allt kan hända, gott folk. Precis allt kan hända.

Torsdag Syttende Maj

Ska snart träffa Lena i Wimbledon och gå igenom våra outfits till vår "day-of-pampering" på söndag - en heldags skönhetsbehandlingar på en enligt dem själva exklusiv London-salong, The Studio.

Förutom skönhetsbehandlingarna ska vi ta med 5-6 olika "outfits" till en "photoshoot", vilken ska resultera i en A4-bild av okänd kvalitét som ett minne från dagen. Spä-nnan-de. Vill man ha fler foton får man betala extra, står det i det finstilta. Lena snokade reda på hur mycket. 1000 spänn per pappersfoto och 800 per bild på en cd-skiva. Host.

Föräldrarna har åkt hem till fosterlandet, saker och ting börjar gå tillbaka till det normala. Det börjar dra ihop sig till exams, jag har minst en i veckan hela juni. Totalt är det nio delprov. Ha-ha. Jag har åtminstone mina två speaking exams i början, 2:a och 6:e. Thank God for small favours.

Veckan efter nästa vecka är det dags för ännu ett half term-lov, mitterminslov antar jag att vi skulle säga i Sverige. Mrs D upptäckte att hon hade en massa air miles ihopsparade som hon måste använda upp, så hela familjen D ska då till Frankrike i tre dagar - au pairen tråkigt nog inte inkluderad. Så mycket för att vara en del av familjen, fnys. Jag får i alla fall vara att ledig fem dagar på raken, lördag till onsdag. Alltid något.

Nu ska jag släpa mig upp till badrummet och göra något presentabelt av det råvarumaterial jag har till godo för att ta Wimbledon med storm. Stay tuned for more news.

Happy Birthday To Me!

Så har man fyllt tjugo år. Hipp-hipp-hurra! Själv märker jag ingen större skillnad - ingen extra tumme som växt ut eller så. Min Porsche lyser med sin frånvaro, men jag är övertygad om att den bara fick lov att stanna hemma på grund av Sterlings viktregler.

Jag har funderat lite över poängen med att fylla tjugo. Vad är det egentligen som händer då? Det är väl Systemet, något motorcykelkort och "exklusiva" kryssningar med Birka man får tillgång till - som jag har längtat. Kanske får man helt enkelt se det som nog med bonus att man inte är tonåring längre, hehe.

Föräldrarna är fortfarande kvar här, de flyger hem till Sviiiden ikväll. I skrivande stund har de gett sig av ner till byns bibliotek och till matbutiken Waitrose för att inhandla lunch. Vi har hunnit med en hel del under tiden de varit här - Science Museum, Harrods, båttur på Themsen, Hamley's, Guildford, Pollock's Toy Museum, Liberty, King's Road, shopping, Design Museum... med mera. Jag tror inte att jag behöver förklara närmare varför bloggen inte blivit uppdaterad på ett tag.

Vad mer har hänt? Mr D har krockat bilen. Tja, krockat och krockat... När vi kom hem i lördags kväll stod han på knä med en tejprulle vid baklyset på sin tre månader "gamla" Mercedes och tejpade (!) ihop det krossade baklyset för att få det att fungera. "I bumped into something," var förklaringen han moloket gav. Ordet "bumped" var väl här en underdrift - på den bakre stötfångaren var det en rejäl, djup krater.

Mrs D var bortrest under helgen och jag skulle gärna vilja höra hur Mr D förklarade incidenten för henne - hon hade säkert någonting att säga om det, host host. Nis reaktion var dock svår att missa - hon skuttade innanför dörren och ropade glatt "Daddy smashed his car!" som om hon tillkännagivit att jultomten var på väg. Barn...

Örnarna Har Landat

Välbehållna anlände mina föräldrar med taxi från Gatwick i onsdags kväll. Med sig hade de valda delar av Sverige - köttbullar (hemgjorda förstås), Kalles Kaviar, Plopp och lösgodis. Ni fick - naturligtvis - en ljusblå dalahäst med sitt namn på och hon var mäkta imponerad. Hon fick också min favorit Bröderna Lejonhjärta på engelska, eftersom hon älskade Mio min Mio.

Tyvärr är vädret k a s s t i ordets fulla bemärkelse - så här dåligt tror jag faktiskt inte att det varit sedan jag kom hit. Temperaturen ligger runt 17 grader och det duggregnar/ösregnar i intervaller. Mulet är det också, och blir det inte bättre vette sjutton om inte London Eye får klara sig utan oss.

Igår hann vi avverka Science Museum, Kings Road och Piccadilly med omnejd. Vad föräldrarna har för planer att se här vet de nog inte ens själva, vädret får avgöra. Idag är det tänkt att vi ska åka till Guildford, förutsatt att vi klarar oss helskinnade från trippen till Tesco the Übermarket nu på förmiddagen då undertecknad har det tvivelaktiga nöjet att vara chaufför.

Jag insåg just att två (!) dagar återstår av mina tonår. Som det känns nu - och jag har ingen direkt anledning att tro att det ska förändras - kommer det att bli ett sorglöst farväl. I år har jag stått för vad som kan beskrivas som Den Sämsta Önskningslistan Någonsin (tm), hehe. Storleken på paketen har fått mig att börja fundera över om jag var tillräckligt tydlig med mitt önskemål om en svart Porsche 911. I och för sig skulle det kunna vara nycklarna till en i paketen. Ja, så måste det vara...


Cambridge, Hampton Court och Victoria & Albert

Effektivitet är det ord som sammanfattar min och Lenas helg.

I lördags tog vi oss till Cambridge, geografiskt placerad bortom all ära och redbarhet. Det var i alla fall det intrycket vi fick där vi satt på det halvskumma tåget som susade fram genom den engelska landsbygden. Väl där kikade runt i butikerna och lite olika kända college, bland annat Jesus College, där det var dött som i graven, och Trinity College, som enligt obekräftad polsk uppgift ska ha förekommit i Harry Potter-filmerna.

I söndags steg vi upp i ottan (nåja, allt är ju relativt) och åkte till Hampton Court, fast beslutna att vara där innan alla andra turister. Vår strategi fungerade - under stora delar av vistelsen var vi och de grönklädda vakterna/guiderna de enda i rummen. Flera timmar vandrade vi runt där, utrustade med "bandspelare" och hörlurar. Hampton Court var väl värt ett besök, särskilt eftersom det var så lite folk, även om jag för inträdespriset hade förväntat mig att se i alla fall ett litet spöke.

Vi åt vår medhavda lunch i trädgården utanför och gav oss sedan in i the Maze, den berömda labyrinten. Kläckandes skämt i stil med "a-mazed by the Maze" och "a-mazing in the Maze" hittade vi in till mitten ganska fort, tvingade en engelsk gubbe att föreviga ögonblicket åt oss och letade oss sedan ut, vilket visade sig vara aningen mer komplicerat än att hitta in. Men skoj hade vi och ut kom vi! Till slut.

På väg från Hampton Court mötte vi strida turistströmmar och busslaster med pensionärer och snor- eh, skolungdomar. Från Hampton Court åkte vi in till centrala London och gick på Victoria & Albert-museet ett par timmar. När det började bli kväll och dags för museet att stänga, vandrade vi iväg till Royal Albert Hall. Vi slog oss ned på trappstegen vid Alberts minnesmonument i Hyde Park och tittade på folk som gick/rullade förbi - totalt utmattade och rätt trötta på London, men stolta över oss själva.

Trinity College
Trinity College, Cambridge

101 Bilder Jag Inte Tagit Själv
Hampton Court Palace

Royal Albert Hall
Royal Albert Hall

Exams, Powerwalk och Cambridge x2

Fikade med Lotta i Guildford igår. Vi passade på att ta en shoppingrunda också och jag inhandlade en snygg, svart (aren't they all?) klänning på H&M. Dessutom såg jag en fin aprikosfärgad bomullsklänning på New Look, som inte jag har bestämt mig för om jag ska slå till på eller inte. Få saker slår lite retail therapy.

Eftersom alla exams dyker upp i juni, både ESOL-kursen och Cambridge-kursen, har jag numera engelskalektioner på onsdagar för att kunna öva med tjejen jag ska göra ESOL Speaking Exam med. ESOL ska jag göra på Brooklands College 6:e och 20:e juni, medan Cambridge-proven är i Wimbledon. Ni tycker väl inte att det låter rörigt? Fick papper från Wimbledon i veckan om datumen för mina prov ? 2:a och 13:e juni. Den 2:a är en lördag. Jag kan knappt hålla inne med all glädje som bubblar upp i mig. Ha-fucking-ha.

De tre senaste kvällarna har jag varit ute och powerwalkat med en polsk au pair som bor i samma område som jag. Jag träffade henne i skolan en gång och vi nämnde att vi kanske kunde ta en promenad någon gång. I tisdags ringde det på dörren och där var hon, utan förvarning, och ville att jag skulle följa med ut på powerwalk. Det ville jag egentligen inte, men med Ni en meter bort vore en undanflyktslögn samma sak som au pair-självmord. Jag är ju trots allt den som ska representera det Moraliskt Rätta och Riktiga i hushållet. Det är tur att jag bara arbetar 25 timmar i veckan.

Den polska au pairen pratar non stop och jag behöver bara skjuta in ett mm, hmm eller okej ibland för att hålla igång henne. Om jag råkar missa något eller svarar fel fungerar alltid den gamla hederliga språkskillnadursäkten - Ursäktavipratarolikaspråkjagmissförstodvisst. Hon är trevlig och så men lite, eh, speciell. Igår skulle hon t.ex. visa 300 bilder från sin endagsutflykt till Brighton och beskrev hur hennes bror brukar köra över hemmets kattungar när han kommer hem från disco på kvällarna. Efter vår första promenad verkar hon ha fått för sig att vi ska powerwalka varje kväll, men det håller jag på att ta ur henne.

I morgon tänkte Lena och jag åka till Cambridge, vilket med andra ord kan beskrivas som "äventyr". Ledorden är tågbyten och picknick. Hampton Court har vi pratat om på söndag, men beror väl lite på hur mycket energi och ekonomi vi har kvar efter morgondagen. På måndag är det bank holiday här i England och Mrs D är hemma hela dagen med Ni, så au pairens tjänster behövs ej - hurra! Tre dagars ledighet, come to mama!

Greenwich, Trängsel och Pashminor

För ett tag sedan skickade au pair-argenturen ut mail om en utflykt till Greenwich, en och en halv timmes båtresa från centrala London, vilket varken imponerade på mig eller Lena. Förutom att det var orimligt dyrt är tanken på att vallas runt med 298 andra au pairer av en virrig tant i psykedelisk klänning nog för att få vem som helst att överväga att hoppa i Themsen.

Övertygade om att vi på egen hand kunde göra samma resa - fast bättre - bestämde jag och Lena igår oss för att åka till Greenwich. Sagt och gjort. Efter lite irrande runt Waterloo på morgonkvisten hittade vi Embankment båthållplatsen och lyckades - efter att ha övervägt att utöva våra självförsvarskunskaper mot fem virriga norska tanter före oss i kön - köpa biljetter till Greenwich för hälften av det au pair-argenturen menade att det skulle kosta.

Vädret var perfekt - 22-24 grader varmt och soldis/solsken. Vi hade turen att få bra sittplatser längst upp på båten och en bra guide, som underhöll medan vi tuffade ned för Themsen förbi landmärken som Big Ben, London Eye, Towern, Tower Bridge, The Globe m.m.

I Greenwich vandrade vi upp till tidsmeridianen och tog obligatoriska foton med en fot i öst och en i väst. I parken nedanför (se bild) slog vi oss ned i gröngräset ett tag, solade och åt vår medhavda lunch. Innan vi åkte tillbaka igen strosade vi runt på Greenwich Market, åt glass och skrattade åt/fascinerades av det allehanda skräp som fanns till salu.

Båtresan tillbaka var ingen höjdare. Båten var skräpig, luktade konstigt och den hade inget öppet tak - man satt inne i ett kvavt utrymme på små plaststolar som måste ha designats av en riktigt sadist. Förutom ryggont var en biverkning av detta att Lena i princip hade den lilla japanska gubben framför i knäet hela resan.

Tillbaka inne i centrala London jagade vi pashmina-sjalar på Oxford Street, ett ställe vi båda börjar ogilla mer och mer. Där var det stekhett och så fullt med folk att vi inte ens brydde oss om att gå in i någon butik. När vi fått våra pashminor tänkte vi unna oss lite efterrätt på en pub jag gillar där i krokarna, men den var naturligtvis också överfull. Hälften svenskar, hu och ve.

Till slut gav vi upp och åkte vi till South Bank istället, där vi råkade på ett mysigt fik alldeles vid Blackfriars Bridge. Där satt vi ett bra tag vid ett bord utomhus, pratade om livet, spanade på allt folk som gick förbi och försökte avgöra om de kom från den orangesprakande Hollands-festivalen eller "Lesbian&Gay filmfestival". Invirade i våra pashminor när det började dra kallt från Themsen enades vi om att London, trots sina brister, kan vara en riktigt mysig stad.

image40
Utsikt över Greenwich från observatoriet

Lördag, Söndag, Måndag...

Lördagen gick i shoppingens tecken. Lena och jag började vår jakt på Oxford Street, som efter ett par timmar kunde summeras med varmt (+23), trångt (en smärtsam försmak av London i sommar), skoskav (Lena) och två enfärgade t-shirts (jag). Något missnöjda men med pengarna i behåll åkte vi till Knightsbridge. När hungern gjorde sig påmind begav vi oss till pizzerian på Harrods, som enligt rykte ska ha Londons godaste pizza. Det må mycket väl vara sant, men en kö motsvarande Kinesiska muren i längd och priser som började på 200 kronor hade dock en avskräckade verkan på oss. Vi åkte hem till mig istället och lät Mr D bjuda på indisk take out-mat. Vem har påstått att vi inte är ekonomiska?

Igår var det London Maraton, vilket fick mig och Lena att överväga att hålla oss utanför smeten. Men vi kom till slut fram till att inte låta några tiotusen svettiga joggare avskräcka oss, så vi åkte in runt lunchtid och spenderade hela dagen i Hyde Park. Förutom att äta glass och skratta rått åt turisterna som köpte varmkorv för 50 kr styck strövade vi mest runt och tittade på folk. Som överallt annars i London finns det många intressanta människor. Och jag menar det verkligen. Ghetto-killar med tubformade bergsprängare i bärsele (!) som dansade i takt på inlines; galna barn som löpte amok vid prinsessan Dianas minnesmonument; familjen Osbourne-look alikes; gay-par som grälade om sin hund; grupper av beniga svenska maratonlöpare; överviktiga engelskor i barnkläder... Det är som internet i miniatyr, det finns någonting för alla.

Trädmänniskorna springer fortfarande runt i vår trädgård och sågar ned allt trädliknande de kommer åt. Mrs D är djupt upprörd över att grannen tagit ned så många träd i sin trädgård, eftersom det innebär att det blir en väldig insyn mellan trädgårdarna ("I don't want to know what they're doing, thankyouverymuch!") och Mr D bara småler åt henne och skakar på huvudet. Jag föreslog på skämt för Mrs D att hon kunde svara genom plantera ännu högre träd på vår sida, men att döma av hennes ansiktsuttryck uppfattade hon inte det som ett skämt så mycket som en möjlighet...

image38

Picknick-rapport

Parken i Guildford

Så här fint är det i parken i Guildford. Här slog jag och Ni läger med vår picknickkorg. Vi satt sedan i solskenet på vår picknickfilt och mumsade pannkakor, läste, spelade kort och hade en allmänt mysig eftermiddag.

Picknickkorgen/rottingcontainern fick en del underliga blickar på tåget. En man frågade om det var en picknickkorg eller en kattbur, varpå jag svarade vi förvarade vår lejonunge i den. Resten av hemresan låtsades sedan Ni att vi faktiskt hade en lejonunge där i och god au pair som jag är spelade jag ju naturligtvis med. Med resultat att JAG fick fler underliga blickar än korgen jag pratade med, men lite måste man ju bjuda på sig själv och sin galenskap.

Wtf?

Blogg.se har betett sig minst sagt skumt den senaste - vad blir det, veckan? Förutom att vägra logga in mig ett antal gånger och poppa upp synnerligen udda felmeddelanden har jag inte kunnat lämna kommentarer på någon blogg, sidorna har sett konstiga ut och nu har ett inlägg jag skrev igår försvunnit! Naturligtvis var det just ett inlägg jag skrev direkt på datorn och inte har någon annanstans. Men det är väl vad man får när man försöker "lita på systemet" och inte tar back-up kopior.

Vet ni vad? Åt helsike med att lita på saker och ting. Jag ÄR paranoid, skeptisk och jag litar inte på att omgivningen gör det den ska. När någon säger att de ska ringa upp mig senare i veckan funderar jag redan på när jag själv ska behöva ringa tillbaka. Jag ställer två klockor på morgonen när jag ska någonstans viktigt ifall en av dem inte skulle ringa. När (vissa) människor säger att de ska utföra någonting, absolut, ställer jag mig på förhand in på att de inte kommer göra det och får på så sätt en trevlig överraskning om det faktiskt skulle genomföras. Jag korrekturläser mail flera gånger för att försäkra mig om att jag inte gjort syftningsfel eller någon pinsam felstavning av "hitta". Jag tror stenhårt på ordspråket "vill du ha något gjort får du göra det själv". Det funkar toppen för mig och banne mig om jag inte fått bevis gång på gång för att det är det bästa.

Med det ur systemet kan jag förvånat meddela att en traktor med lyftkran samt gigantiskt släp just parkerade framför vårt hus och tre människor utrustade med motorsågar och krattor vandrar runt i vår trädgård. En sak är säker: jag släppte inte in dem dit. Vore det inte för de oskyldiga krattorna skulle jag vara riktigt orolig, fast de kanske bara är en undanmanöver för att vagga in folk i falsk trygghet. Det börjar nog bli länge att kolla BBC för att försäkra mig om att förklaringen till detta är grannens renoveringsarbete och inte att tre galna traktorburna engelsmän är på motorsågsmassakerturné i Surrey-området...

Park, Picknick och Pannkakor

Tack och lov för att solen skiner. Jag har lovat Ni att vi ska på picknick idag och hon är så inställd på det att störtskurar knappast varit nog för att hindra henne. Tanken är att vi ska åka efter att hon gjort klart sin påsklovsläxa om golf (!), vilket innebär att jag undvikit att svara frågan om picknicken är lunch eller middag. Jag har lovat att göra pannkakor som vi ska ta med, så när äggkris uppstod i går kväll fick Mr D vackert ge sig ut i mörkret på ägginhandlingsuppdrag. Tack Tesco 24/7!

Tyvärr finns det inte mycket till park här i stan. Kanalen är mysig att gå längsmed, men den lämpar sig knappast att ha picknick vid, såvida inte blötmark, lera och surrande elstationer är ens preferens. De största grönområdena här är ett par gigantiska fotbollsplaner som under helgerna myllrar av småpojkar i olika storlekar. Även om jag inte visste allt vad det innebär (en dag stod t.ex. två pappor med barn och kissade genom stängslet ut på den angränsande gångvägen när jag gick förbi) och även om vi faktiskt tog oss in dit är det under min värdighet att picknicka på en fotbollsplan.

Så det får bli tåget härifrån för vår del. Guildford eller Woking, jag har inte bestämt mig. Lena och jag hittade en jättemysig park i Guildford i söndags, där vi pratade bort nån timme i skuggan på en bänk (och blev uppvaktade av ett gäng killar som rodde förbi i en eka och sjöng "Ain't no stopping us now" för oss). Parken i Woking har jag varit vid men är inte säker på att jag hittar till, dessutom var den inte alls lika fin.

Det negativa med Guildford är att det är längre bort och vi måste antagligen byta tåg för att komma dit. En mindre lockande tanke när jag igår upptäckte att familjens picknickkorg är jätte, jätte, jättestor. Stor resväska-stor. Utan problem skulle man få in ett mindre trädgårdsbord + tillhörande stolar däri och ändå ha utrymme att smuggla med grannens olagligt importerade byggarbetare. Dessutom är korgen/väskan/containern gjord av flätad rotting och knarrar bara man tittar på den - whoopededoda.

Nu är det bäst att jag ser till att min lilla protegé gör sina läxor och inte någon av de andra miljontals otroligt intressanta saker som inte helt osannolikt kommit emellan på väg dit. Säg ett tv-program, en hungrig tamagochi, en hjärnskakad geting, en Supermario, en Dr Who-tidning, en studsmatta, några myror nedanför studsmattan, en spännande fläck på badrumsspegeln... Idag har jag i alla fall två trumf på handen som jag friskt kan och kommer att utnyttja som utpressning/hot/morot - picknick och pannkakor.

Jag Ser Ljuset, Jonatan

Precis när jag var säker på att jag börjat skymta Nangijala släppte febern plötsligt taget om mig. I morse vaknade jag helt normaltempererad under det tjockaste täcket, utvilad efter 11 timmars oavbruten sömn. Hostan och det halsonda verkar inte riktigt redo att säga adjö och fem vindruvor är fortfarande en mättande lunch, men min värsta fiende tycks ha gjort reträtt. Jag har tillbringat hela dagen tablettfri och mår helt okej - riktigt bra jämfört med tidigare. Jag misstänker att en stor del av förklaringen är en kombination av Benylin och tanken på att utsättas för engelsk läkarvetenskap.

I min nyfunna pigghet vågade jag mig för första gången sedan hitkomsten utanför huset på en promenad. Och till min förvåning upptäckte jag att medan jag legat hemma och yrat har våren, nej, sommaren fullkomligen exploderat! Jag fick snudd på lov att nypa mig själv för att vara säker på att jag inte egentligen låg kvar i sängen med feberfrossa och hallucinerade ihop alltsammans.

Solen strålande, det var +24 grader varmt och behagligt vindstilla utan att vara kvalmigt. Alla träd här är fulla av löv; trädgårdarna lummiga av grönska och fulla av utslagna blommor i alla färger: gräsklipparna puttrar hemtrevligt i området; körsbärsträden är nedtyngda av blom och de engelska gubbarna kör sina bilar nedcabbade. Vilken kontrast det är att komma hit från Sveriges nollgradigtsnålblåstvinterjackavinterskorslasksnögråttgråttgrått kan jag inte ens börja beskriva.

Middagsbjudning står på schemat ikväll. Mr och Mrs D hade följande, rätt underhållande, diskussion i köket tidigare.
"I put one bottle of wine in the fridge." (Mrs D)
"That won't be enough dear." (Mr D)
"But there's a bottle of champagne in there as well."
"Well, that still won't be enough."
"One of them is driving."
"It still won't be enough."
"And I'm not drinking."
"It won't be enough."
"But I'm not having any."
"Yeah, sure. We need more, dear."
"I'm serious."
"It won't be enough."
"You know, I almost haven't had anything to drink this week. Meg and I barely split a bottle between us!"
"You will be the one begging me to open a second bottle."
"No I won't!"
"Yes you will dear, and then you'll be giving me grief about the fact that it's not cold."
"Well." Tystnad. "You better put another bottle in the fridge then."

Gå in på www.ladbrokes.co.uk för att delta i vadslagningen. I skrivande stund ger en vinfri Mrs D uppskattningsvis 45 gånger pengarna tillbaka.

Host Host

Feber för fjärde dagen i rad och Anna är inte en happy camper. Ibumetin och knock out-pillrena Benylin är mina nya bästa vänner. De sistnämda fick jag av Mrs D för att ta ned febern och hjälpa en att sova. Hallelujah säger jag bara. Tack vare dem slipper jag vakna 15 gånger och drömma mardrömmar om elaka resväskor från Svalbard som vill mig illa, som jag gjorde i tisdags natt. Och skratta inte, det var faktiskt otäckt.

Min skyddsling åkte iväg igår på minicampingsemester till en "husvagn" vid havet två timmar härifrån. Citationstecknen kommer sig av att husvagnen tydligen har tre sovrum, två badrum, ett riktigt kök samt en trädgård. Jag upprepar, trädgård. Någon mer än jag som får flashar av Musse Piggs campingsemester på julafton? Nåväl, Ni kommer inte hem förrän sent i kväll så den sjuka au pairen fick större delen av gårdagen samt hela idag för sig själv.

Om folk nu bara slutade störa mig vore det ännu bättre. Minst fem gånger har det ringt försäljare som sökt Mr D och som alla låtit lika sura när jag talat om att han är på jobbet och att jag inte är den som betalar elräkningarna i hushållet. Med jämna fyratimmarsintervaller verkar det också ringa på dörren. Ena gången är det nån som vill dumpa ett tungt, avlångt paket till grannen och nästa gång någon med ett skvalpande, klirrande paket från "The Sunday Times Wine Club". Jag har börjat hosta på leveranskillarna, då stannar de inte längre än de absolut måste.

När jag väl orkade packa upp min väska i går kväll (med "packa upp" menas här att oengagerat försöka stuva in kläderna vart som helst i garderoben där det fanns plats) hittade jag en liten övergiven Kalles Kaviar-tub som jag i min feberyra glömde att lägga in i kylskåpet i tisdags. Grattis. Den bor numera i vår tunna för hushållsavfall.

Jag upptäckte just att samtliga av mina symtom överensstämmer med H5N1 viruset, också känt som fågelinfluensan. Ajdå.


Tillbaka Till The UK

Jag vaknade igår morse med feber och känslan av att någon dragit ett rivjärn genom min hals. Ha. Fucking. Ha. Jag brukar inte vara sjuk särskilt ofta och när det sker har jag ytterst sällan feber, så jag tyckte det var ett ytterst illa valt tillfälle när jag hade en hel dags resande framför mig.

Tack och lov uppförde sig SJ. Tre avsnitt av Heroes och en helflummig, generad tågvärd med "Ny på jobbet" skrivet över hela ansiktet var nog för att underhålla mig hela vägen ned till Uppsala. Där hämtade mormor och morfar och jag tillbringade några timmar med dem, innan de skjutsade upp mig till Arlanda.

När jag checkat in mitt bagage och gått genom första passkontrollen hamnade jag hos en blond nippertippa vid säkerhetskontrollen. Jisses! Om hon vinner priset för Månadens Anställd är det inte för sitt trevliga bemötade.
"Är det där din väska?" Ja, jag lade upp den på bandet framför dig för en sekund sedan.
"Öh - kan du öppna datorn?" Hemskt gärna, jag skulle ju inte vilja att någon av dina naglar kom till skada.
"Men - lägg jackan här, då." Naturligtvis, ers höghet.
Jag lovar, jag och febern var bara en tanke på Tomas DiLeva från att svara något ytterst opassande. Biyatch.

Arlanda var okaraktäristiskt lugnt. Jag tog en fika medan jag väntade på att gaten skulle öppna. Planet var inte mer än halvfullt så vi lyckades faktiskt komma iväg i tid, hör och häpna. Om jag måste nämna en bra sak med SAS är det att de har gratis tidningar ombord. Jag plockade på mig både Aftonbladet, Expressen, DN och Dagens Industri. Det är ett utmärkt sätt att fördriva någon timme ombord, även om jag bara förstår hälften av det som står i DI så antar jag att det tillsammans med min svarta kavaj boostar min image.

Bredvid mig hade jag en speedad affärsman av släktet Lindingö Sapiens som plockade upp sin minidator samma sekund som säkerhetsbältesskylten släckts. Tydligen var det han gjorde viktigt nog för berättiga ett skydd för skärmen som hindrade andra från att se vad han höll på med, men han själv inte viktig nog att flyga Business Class. Framför mig satt ytterligare ett praktexemplar av samma art som kraftigt inkräktade på mitt lebensraum under sina försök att utöva sporten "ligga raklång i en flygplansstol".

Själv knaprade jag Ibumetin som Non stop och mådde allmänt kasst. Luften var ömsom för kvav och ömsom för kall. Inte kunde jag somna heller, inte ens med Christian Kjellvander i öronen - mitt eget receptfria sömnmedel som hittills aldrig svikit mig.

Halvvägs in i flygningen började kaptenen sluddra i högtalarsystemet. "Det här är er kapten... Vi flyger just nu, öh, en sydostligare rutt än vanligt." Paus. "Över Köpenhamn... och Danmark. Vädret är bra. I London är det inga moln men lite vindar. Hm... Beräknad landningstid... öh..." Tystnad. "... enligt schema. Ja. Kanske lite tidigare. Fast... det kan vara mycket trafik på Heathrow. Brukar vara det. Så vi kan bli lite sena."

Jag tryckte in hörlurarna ännu längre in i öronen, vred upp volymen och gjorde under resten av flygningen mitt bästa för att stänga ute de påträngande bilderna från en dokumentär om fulla piloter jag såg för några år sedan.

Full pilot eller inte så landade vi i alla fall på idealtid. Min väska var tredje väskan ut, praise the Lord. Mr D och Ni väntade redan vid utgången till terminalen och jag fick ett mycket varmt mottagande av min lilla skyddsling. Hon gav mig två stora kramar och fattade sedan beslutsamt min hand medan jag fick alla detaljer om hennes påsklov och Mr D fick äran att navigera den motsträviga bagagekärran.

Väl hemma stupade jag i säng, nästan ovanpå ett gigantiskt påskägg i choklad en snäll påskhare lagt vid min huvudkudde. Jag, febern och vår nya vän hostan kröp till sängs alla tre och tillbringade sedan en helt underbar natt tillsammans.

Packad Och Glad

... eller åtminstone packad och klar. Jag känner mig inte direkt superladdad för en hel dags resande. Först ett antal timmar med SJ - och vi vet ju alla alltför väl hur det kan sluta - sedan SAS, som just nu gör sitt bästa för att på alla tänkbara sätt krångla till min online incheckning. *suck* Jag försöker boka sittplats, men SAS verkar sedan sist ha avskaffat alla rader innan rad 14 och dessutom plockat bort alla säten i vänster rad mellan rad 19-33. Det vette sjutton vad de har tänkt förvara där, kanske är utrymmet reserverat för brunbjörnar på väg till London Zoo eller något annat logiskt.

Egentligen bär det mig emot lite att boka sittplatsen själv. Det känns lite som att motarbeta ödet och dessutom har jag bara mig själv att skylla ifall planet skulle störta. Men vad sjutton, lite får man väl offra för att få bra utsikt. Dessutom är det väl non stop i 80 000 år eller någon liknande absurd tidsperiod man ska flyga för att vara med om en krasch och risken för död efter att ha snubblat på en medpassagerare borde vara betydligt större.

Skönt ska det bli när jag och förhoppningsvis också väskan landar i morgon kväll vid halv tio - halv elva svensk tid. Visst har jag saknat London - utbudet i närmaste storstaden Borlänge är helt enkelt inte samma sak. Dessutom mailade Mrs D idag och försäkrade att "The whole house is over-run with Easter eggs, so Ni will need plenty of help to eat them when you get back here!!!" Bara en sådan sak! Och +20 grader känns ju som ett betydligt trevligare alternativ till vinterjacka, nollgradigt och snålblåst. Fast ni ska säkert se att temperaturen sjunker till under nollstrecket och Themsen bottenfryser dagen efter att jag landat, bara för att ödet älskar uttalanden som det jag just gjorde. Men livet är ju ingen sport om man inte utmanar ödet.

Nu ska jag hata SAS lite till (jag har inte bestämt mig för om det står för "Skit Allt Sammans" eller möjligen "Sponsrade Av Satan") och försöka boka min plats bredvid brunbjörnarna. To be continued.

PS. Lena, om allt går på tok får du tänka på att nära vänner inte växer på träd och att det finns folk som inte gör annat än kameror.

The Travelling Circus

I torsdags morse skjutsade Mrs D och Ni mig till Heathrow. Trafikstockning på M25:an till trots var vi där på runt femtio minuter, två timmar innan avgång. Ni var inte helt nöjd med att vinka av mig, hon försäkrade sig flera gånger om att jag verkligen skulle komma tillbaka om tolv (12) dagar och för att vara på den säkra sidan försökte hon muta mig med påskägg när jag kommer tillbaka. Jag är så stolt över henne!

Under de senaste dagarna har SAS gjort sitt yttersta för att inte samla popularitetspoäng genom att bl.a. förneka att jag överhuvudtaget bokat biljetterna, påstå att flyget inte existerade och sedan vägra checka in mig online. När jag slutligen lyckades med det sistnämnda i onsdags kväll fick jag följande information från SAS hemsida: 1) Vid flygplatsen ska man hämta ut bagagelappen ur en automat och sedan gå till bagage dropen för att få sitt boardingcard (särskilt anmärkning om att boardingcard i London endast fås genom bagage dropen). 2) Inga vätskor whatsoever är tillåtna vid resor från London. Texten var utformad på ett sådant sätt att man förstod att det var enkelbiljett till Guantanamo som gällde om man glömde mascaran i handväskan.

Det första som hände när jag hittade SAS-automaten på Heathrow och knappade in mitt bokningsnummer, var att automaten talade om att jag redan var incheckad (no shit!) och frågade om jag vill ha mitt boardingcard. Exakt det som inte skulle gå i London. Därför fick jag förstås lov att trycka på ja, varpå boardingcardet landade i min hand ett par sekunder senare. Dock inte en bagagetag i sikte.

Jag resonerade att om det är så de vill ha det, så är det så det får bli. Mot bagage dropen, där det var cirka 0 personer framför mig. Kvinnan i disken accepterade vackert mitt boardingcard, printade själv ut en bagagetag och sedan var det avklarat och mitt bagage var förhoppningsvis inte på väg till Kuala Lumpur.

Vid säkerhetskontrollen kom nästa överraskning. Samma regler för vätska i handbagaget tycks gälla resor från och till London - alltså en liter totalt totalt om allt förvaras i en genomskinlig plastpåse. Medan jag stod i kön återupplevde jag mödan med att packa parfym, linsvätska, deo, till och med mascara i det incheckade bagaget. Om jag varit buddhist skulle jag säga att SAS måste vara en lång väg från nirvana.

Heathrow var veeery busy, människor överallt. Köerna vid säkerhetskontrollerna (tre stycken, varav en består av att man ska ta av sig skorna) var inte alltför långa, men innanför var det hemskt. När jag till slut med livet som insats lyckats inhandla en smörgås och lite vatten för att inte bli aggressiv gentemot mina motpassagerare och var redo att gå till gaten - vad tror ni då händer?

Ingen gate. Varken på min pappersbiljett eller informationstavlorna. Please wait, var det enda de kunde komma med. Och vänta gjorde jag. Tydligen var det väldigt svårt att skaka fram en gate, för först tio minuter innan boardingen skulle vara fullbordad dök det upp en. Vid det laget hade jag hunnit hallucinera fram "Delayed" efter flightnumret minst två gånger.

Jag må inte vara så många meter över havet, men jag är däremot snabb. Jag var först till gaten, men som ni säkert kan räkna ut tog det sin lilla tid för alla småbarnsfamiljer, Lidingöspråkande affärsmän, medelålders blonderade backpackers, indiska småtanter och Gudrun Sjödén-wannabes att masa sig dit. Fyrtiofem minuter efter utsatt tid taxade vi ut från Heathrow och min nedräkning av minuterna till landning började. Jag är inte flygrädd någonstans, men däremot flyguttråkad. Trångt, dålig luft, mycket ljud, mestadels tråkig utsikt, stolsgrannar som ockuperar armstöd... Gäsp. Att flyga var spännande när man var liten, nu är det bara en nödvändighet för att ta sig från punkt A till punkt B.

Två händelselösa timmar senare landade vi på svensk mark. Genom en labyrint på Arlanda hamnade vi vid bagagebandet, där min latenta bagagedjävul brukar vakna till liv. Hon slumrade dock denna gång - bagagebandet var cirka tre kilometer långt och mer glesbefolkat än norra Norrland. Vart resten av människorna på planet tog vägen vet jag inte - kanske hade tulltjänstemännen tråkigt. När bagagebandet äntligen tuggade igång, gissa vems väska som kom ut först? You guessed it.

Mormor och morfar mötte i ankomsthallen. Det var roligt att se dem igen och vi åt lunch ihop vid SkyCity innan mitt tåg gick. Fantasifullt nog åt jag Chicken Tikka Massala - Englands nationalrätt. Heja Anna... När mormor och morfar åkt försökte jag packa om mina väskor, till en iakttagande dansk affärsmans stora nöje - han undrande om jag flugit från Chicago med tanke på mina väskor. Jag säger då det, män förstår inte det där med packning. Han var i alla fall riktigt trevlig och till min stora förvåning förstod jag allt han sa. Är det mitt otroliga språksinne som utvecklats efter tre månader utomlands? Engelska, danska, vem ser nån skillnad. Eller är det månne min "special ability" á la Heroes? Tåls att tänkas på, tåls att tänkas på...

Tåget var fullt av människor och till min förvåning upptäckte jag att alla pratade dalmål. Alla! Och det inte lite heller. Alla lät ju för sjutton som Kjell-Henry ("Dra in magen Britta"). Bredvid mig satt en intressant tant med en tovad plommonfärgad hatt, matchande kläder i linne, hajtänder i öronen (som örhängen alltså) och en bok med titeln Alkemistens Röda Längtan. Naturligtvis pryddes omslaget av siluetten av en naken kvinna. Hon underhöll mig ett tag tills jag tröttnade och istället plöjde ett antal Heroes-avsnitt. Jag älskar min dator!

Efter alla timmars resande var det jätteskönt när att äntligen komma hem igen och träffa mamma, pappa och Sofie. Hon betedde sig ungefär som jag var ute och hämtat posten, men det är ju katter och deras (brist på) tidsuppfattning. Pappa hade gjort skaldjurssoppa, min favorit, och det serverades till och med riktig champagne, så det får jag väl säga var ett värdigt mottagande. Även katten fick sin del av kakan i form av exklusiv kattmat från Harrods.

Här nedan är en bild på lite av det påskgodis Ni och jag gjorde av egenhändigt färgad marsipan i onsdags. Morötter och daggmaskar må inte vara det första man associerar till påsken, men jag tycker ändå att det blev en riktig charmig samling. Ni hävdar dock envist att min stiliga kyckling ser ut som en gul pingvin - dumma, dumma unge. ;)

Marsipangodis

What if two gorillas went up to Heaven

"What if two gorillas went up to Heaven.
Then God shaved them, but not the hair on their
heads - he left that, and it was black,
which explains why the first humans had black hair."
- Ni försöker få ihop utvecklingsläran och Bibeln

Helgen som gick var den första sedan jag kom hit som jag inte spenderade inne i London. *kollektivt gasp* I lördags kom Lena hit istället och vi hade girl's day in med godis, Grey's Anatomy och film, närmare bestämt Lucky Number Slevin, som också skulle kunnat heta Två Timmar Av Ditt Liv Du Aldrig Får Igen - Ha! Söndagen spenderade jag till stor del i Wimbledon med mammas kusin och hennes familj, vilket var riktigt trevligt och mysigt.

På torsdag åker jag hem till Sverige i tolv dagar, lite semester från det hårda livet här. Host host. Det ska faktiskt bli riktigt roligt att komma hem en sväng till kanelbullarnas förlovade land igen. Bilkörning tänker jag dock akta mig för - visst ska man ha äventyr här i livet, men gränsen mellan modighet och dumhet är som bekant hårfin. Packning är ett tabubelagt område just nu - jag fick ihop en liten ynklig hög med saker jag vet ska hem, sedan hittade jag något roligare att göra. Dock hör jag resväskan morra dovt inifrån garderoben med jämna mellanrum, så det är väl bara att inse att det är dags att mata den snart.

Som el grande finale och för att bunkra lite au pair-poäng innan jag åker har jag lovat Ni att vi ska baka påskgodis i morgon, närmare bestämt marsipangodis. Detta med engelsk marsipan och några mystiska gröna flaskor som går under benämningen "Food Colouring", vilket med andra ord innebär att allt kan hända.

Ni fick en hel låda smink i helgen och igår blev jag utsedd till sminkdocka. Yikes vad jag såg ut! Jag var kritvit från ögonlocken upp ovanför ögonbrynen, knallrosa om läpparna, ojämt Jaffa-orange i hela ansiktet efter Nis "sparkling sunpowder" och kinderna var rödare än Jultomtens. Roligt hade vi båda i alla fall, om än av olika anledningar. Ni tyckte stolt att jag såg ut som att jag skulle på bal, och jag är full av beundran för Mrs D för att hon höll masken när hon kom hem.

Efter nån veckas avvaktande verkar den engelska våren nu ha bestämt sig för att ge järnet. För tredje dagen i rad är det soligt och härligt vårväder med temperaturer runt 15-17 grader. Jag vill helst inte tänka hur det är i köldhålet Sverige just nu, burr. Det jag försöker klamra mig fast vid är att det kommer bli desto härligare att komma tillbaka hit om två veckor, då är jag ööövertygad om att det kommer vara snudd på sommar här. I annat fall är det tröstätning av Nis påskägg och soldans som gäller...

Natural History Museum, galna irländare och uteliv i London

Utanför Harrods:
Lena: "Undrar om han sitter där uppe i tornet,
han som äger alltihop, vad heter han nu, Salem -?"
Jag: "- Al Fakir?"
*gapskratt*


Lördagen inledde jag och Lena i solskenet på Oxford Street. Vi kollade in de vanliga high street-butikerna utan någon framgång, hittade betydligt roligare småbutiker undangömda på smågatorna bakom Oxford Street, tog en fika på Debenhams och besökte berömda Selfridges, som inte imponerade särskilt på oss.

Vi styrde sedan kosan till Natural History Museum i South Kensington, ett museum med tja, det mesta från dinosaurier till meteoriter och instruktionsvideor hur bebisar blir till. Vi var väl lagom imponerade av dinosaurieutställningen - jag menar, visst är det fascinerade se delar av varelser som levt för x antal miljoner år sedan och allt det där, men det finns en begränsning för hur spännande ett par sandiga benbitar kan vara. Roligare var utställningen om mänsklig biologi och de mänskliga sinnena samt alla möjliga spännande djur som fanns on display runtom museet. Häftigast var blåvalen, modellerad i naturlig storlek, och sötast en liten minihjort, cirka två kakelplattor hög.

Tyvärr var vi ju inte ensamma på museet - det börjar bli rätt tjockt med turister inne i London nu, särskilt vid turistattraktionerna. Trängseln förtog lite av nöjet. Det enda stället som inte var fullt av folk var sten- och mineralutställningen, haha. Man måste nog vara av lite specell läggning för att uppskatta ett gigantiskt rum fullt av grus försett med lappar.

Efteråt tog vi en promenad bort till Knightsbridge och jag svär på att jag såg Ulrika Johnson (om jag säger Svennis kopplar ni säkert) susa förbi i en rosa cab med rosa säten och FUN på registreringsskylten. Det kan omöjligen ha varit någon annan. Hon är för övrigt inte direkt populärast i England, om jag säger så.

Inte heller Knightsbridge var någon framgång för oss, shoppingmässigt sett. Dyrt och fult var de svenska domarnas skoningslösa omdöme om Harvey Nichols. Efter ett tag drog vi vidare till Piccadilly för att äta en bit mat på den thairestaurang vi brukar frekventera.

Helt uppe i en konversation vandrar så jag och Lena på en sidogata till Regent's Street mot till restaurangen, när vi hör någon ropa efter oss.
"Excuse me, excuse me."
Lena och jag stannar till. Figuren som uppenbarar sig bakom oss är en kille, runt 25, som ser helt normal ut förutom de rosa slingor (!!!) han har i håret. Han ler och vänder sig mot mig.
"I'm sorry, I saw you across the street and I just have to say how attractive you are." Lena och jag stirrar dumt på killen, som fortsätter. "It's something about the hair, and the sunglasses - I just couldn't walk by without telling you."
Lena och jag tittar mellan varandra och killen och försöker se om det finns någon gömd kamera i närheten.
"Am I embarrassing you in front of you friend? She's hot too." Killen nickar mot Lena.
Oookej.
"Ehh - thank you...?"
"I'm Alex." Han skakar min hand och ler, för att sedan försvinna iväg åt en motsatt håll och lämna två lätt chockade svenskor bakom sig.

I veckan presenterades en, får man anta, högst vetenskaplig undersökning på aftonbladet.se (källan till All Oklanderlig Sanning) som visade att av alla utländska kvinnor föredrog brittiska män svenskor. Surprise, surprise! Över en bit välförtjänt thaimat analyserade Lena och jag detta fenomen brittiska mäns fascination av svenskor och också hur sjutton man kan gå runt med rosa slingor i håret.

När vi smält maten och nära-Alex-upplevelsen något sånär åkte vi hem till mig en sväng, dumpade lite saker, tog det lugnt ett tag och gjorde oss i ordning för att ta oss an London By Night. Det var några rätt intressanta typer på tåget in igen. Jag vet att svenskar har ryktet om sig att dricka mycket, men engelsmän ligger nog inte så väldigt långt efter - redan innan nio en lördagkväll finns det gott om (vuxet) folk som är mer än lovligt runda under fötterna.

Lena och jag drog oss mot Piccadilly och China Town, bara för att upptäcka att vi inte direkt var ensamma. Att det var St Patrick's Day (nån helig Patrik som beskyddar Irland) hade vi inte tagit med i beräkningarna. Detta innebar att stan fullkomligen bubblade av glada, utklädda och tjoande irländare samt wannabe-irländare. Köerna ringlade sig långa till barerna och inne på The Crooked Surgeon pågick det någon slags irländsk rugbymatch (på storbildstvn, inte i baren) vilket inte lyckades hålla Lenas och mitt intresse någon överdrivet lång stund så vi fortsatte till Waxy O'Connors.

När vi väl kom in där efter en stunds köande var stället sinnebilden av fullt. Det var så fullt att man stundvis inte kunde röra sig åt något håll, varken framåt eller bakåt eller i sidled, och det var bara för mycket. Att sitta fanns det inte en chans till, all kommunikation förutom huvudrörelser var helt utesluten och intag av syre var en bonus, ingen garanti. Vi stannade där ett tag innan vi gav upp och klämde oss ut igen. Efter tolv tog vi tåget hem till mig igen, vilket faktiskt känns rätt säkert eftersom det oftast är fullt med folk. Jag upptäckte att jag lyckats tappa mina handskar under kvällen, mindre roligt tyckte jag då, men det är väl smällar man får ta.

Söndagen tog vi det lugnt, varken Lena eller jag kände något brinnande behov av att åka in till London. Vi gick ned en sväng till the village och köpte lite onyttigheter som vi sedan intog under beskådandet av de första avsnitten av serien Heroes (omdöme kommer). Vi gjorde lite lunch, såg den söta animerade filmen Over the Hedge och hade bara en allmänt slapp dag. Familjen såg vi inte mycket av - Ni var på sleepover, Mrs D försvann ut vid tolvtiden för att luncha med Ni + hennes kompis familj och Mr D såg vi bara briefly genom fönstret på morgonen när han brottades med gräs/mossklipparen i trädgården. Stackarn - först regnade det på honom, sedan haglade det och så fort det blev uppehåll hördes ett tjong som ekade i hela kvarteret varpå maskinen började hosta. Han såg rätt uppgiven ut där han stod på den blöta gräsmattan, plockade itu maskinen och kliade sig i huvudet. Det sista jag såg av honom i går kväll var sittandes vid datorn med tre sidor om nya gräsklippare uppe...

Natural History Museum
Natural History Museum

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0