Jag vaknade igår morse med feber och känslan av att någon dragit ett rivjärn genom min hals. Ha. Fucking. Ha. Jag brukar inte vara sjuk särskilt ofta och när det sker har jag ytterst sällan feber, så jag tyckte det var ett ytterst illa valt tillfälle när jag hade en hel dags resande framför mig.

Tack och lov uppförde sig SJ. Tre avsnitt av Heroes och en helflummig, generad tågvärd med "Ny på jobbet" skrivet över hela ansiktet var nog för att underhålla mig hela vägen ned till Uppsala. Där hämtade mormor och morfar och jag tillbringade några timmar med dem, innan de skjutsade upp mig till Arlanda.

När jag checkat in mitt bagage och gått genom första passkontrollen hamnade jag hos en blond nippertippa vid säkerhetskontrollen. Jisses! Om hon vinner priset för Månadens Anställd är det inte för sitt trevliga bemötade.
"Är det där din väska?" Ja, jag lade upp den på bandet framför dig för en sekund sedan.
"Öh - kan du öppna datorn?" Hemskt gärna, jag skulle ju inte vilja att någon av dina naglar kom till skada.
"Men - lägg jackan här, då." Naturligtvis, ers höghet.
Jag lovar, jag och febern var bara en tanke på Tomas DiLeva från att svara något ytterst opassande. Biyatch.

Arlanda var okaraktäristiskt lugnt. Jag tog en fika medan jag väntade på att gaten skulle öppna. Planet var inte mer än halvfullt så vi lyckades faktiskt komma iväg i tid, hör och häpna. Om jag måste nämna en bra sak med SAS är det att de har gratis tidningar ombord. Jag plockade på mig både Aftonbladet, Expressen, DN och Dagens Industri. Det är ett utmärkt sätt att fördriva någon timme ombord, även om jag bara förstår hälften av det som står i DI så antar jag att det tillsammans med min svarta kavaj boostar min image.

Bredvid mig hade jag en speedad affärsman av släktet Lindingö Sapiens som plockade upp sin minidator samma sekund som säkerhetsbältesskylten släckts. Tydligen var det han gjorde viktigt nog för berättiga ett skydd för skärmen som hindrade andra från att se vad han höll på med, men han själv inte viktig nog att flyga Business Class. Framför mig satt ytterligare ett praktexemplar av samma art som kraftigt inkräktade på mitt lebensraum under sina försök att utöva sporten "ligga raklång i en flygplansstol".

Själv knaprade jag Ibumetin som Non stop och mådde allmänt kasst. Luften var ömsom för kvav och ömsom för kall. Inte kunde jag somna heller, inte ens med Christian Kjellvander i öronen - mitt eget receptfria sömnmedel som hittills aldrig svikit mig.

Halvvägs in i flygningen började kaptenen sluddra i högtalarsystemet. "Det här är er kapten... Vi flyger just nu, öh, en sydostligare rutt än vanligt." Paus. "Över Köpenhamn... och Danmark. Vädret är bra. I London är det inga moln men lite vindar. Hm... Beräknad landningstid... öh..." Tystnad. "... enligt schema. Ja. Kanske lite tidigare. Fast... det kan vara mycket trafik på Heathrow. Brukar vara det. Så vi kan bli lite sena."

Jag tryckte in hörlurarna ännu längre in i öronen, vred upp volymen och gjorde under resten av flygningen mitt bästa för att stänga ute de påträngande bilderna från en dokumentär om fulla piloter jag såg för några år sedan.

Full pilot eller inte så landade vi i alla fall på idealtid. Min väska var tredje väskan ut, praise the Lord. Mr D och Ni väntade redan vid utgången till terminalen och jag fick ett mycket varmt mottagande av min lilla skyddsling. Hon gav mig två stora kramar och fattade sedan beslutsamt min hand medan jag fick alla detaljer om hennes påsklov och Mr D fick äran att navigera den motsträviga bagagekärran.

Väl hemma stupade jag i säng, nästan ovanpå ett gigantiskt påskägg i choklad en snäll påskhare lagt vid min huvudkudde. Jag, febern och vår nya vän hostan kröp till sängs alla tre och tillbringade sedan en helt underbar natt tillsammans.