För ett tag sedan skickade au pair-argenturen ut mail om en utflykt till Greenwich, en och en halv timmes båtresa från centrala London, vilket varken imponerade på mig eller Lena. Förutom att det var orimligt dyrt är tanken på att vallas runt med 298 andra au pairer av en virrig tant i psykedelisk klänning nog för att få vem som helst att överväga att hoppa i Themsen.

Övertygade om att vi på egen hand kunde göra samma resa - fast bättre - bestämde jag och Lena igår oss för att åka till Greenwich. Sagt och gjort. Efter lite irrande runt Waterloo på morgonkvisten hittade vi Embankment båthållplatsen och lyckades - efter att ha övervägt att utöva våra självförsvarskunskaper mot fem virriga norska tanter före oss i kön - köpa biljetter till Greenwich för hälften av det au pair-argenturen menade att det skulle kosta.

Vädret var perfekt - 22-24 grader varmt och soldis/solsken. Vi hade turen att få bra sittplatser längst upp på båten och en bra guide, som underhöll medan vi tuffade ned för Themsen förbi landmärken som Big Ben, London Eye, Towern, Tower Bridge, The Globe m.m.

I Greenwich vandrade vi upp till tidsmeridianen och tog obligatoriska foton med en fot i öst och en i väst. I parken nedanför (se bild) slog vi oss ned i gröngräset ett tag, solade och åt vår medhavda lunch. Innan vi åkte tillbaka igen strosade vi runt på Greenwich Market, åt glass och skrattade åt/fascinerades av det allehanda skräp som fanns till salu.

Båtresan tillbaka var ingen höjdare. Båten var skräpig, luktade konstigt och den hade inget öppet tak - man satt inne i ett kvavt utrymme på små plaststolar som måste ha designats av en riktigt sadist. Förutom ryggont var en biverkning av detta att Lena i princip hade den lilla japanska gubben framför i knäet hela resan.

Tillbaka inne i centrala London jagade vi pashmina-sjalar på Oxford Street, ett ställe vi båda börjar ogilla mer och mer. Där var det stekhett och så fullt med folk att vi inte ens brydde oss om att gå in i någon butik. När vi fått våra pashminor tänkte vi unna oss lite efterrätt på en pub jag gillar där i krokarna, men den var naturligtvis också överfull. Hälften svenskar, hu och ve.

Till slut gav vi upp och åkte vi till South Bank istället, där vi råkade på ett mysigt fik alldeles vid Blackfriars Bridge. Där satt vi ett bra tag vid ett bord utomhus, pratade om livet, spanade på allt folk som gick förbi och försökte avgöra om de kom från den orangesprakande Hollands-festivalen eller "Lesbian&Gay filmfestival". Invirade i våra pashminor när det började dra kallt från Themsen enades vi om att London, trots sina brister, kan vara en riktigt mysig stad.