I torsdags morse skjutsade Mrs D och Ni mig till Heathrow. Trafikstockning på M25:an till trots var vi där på runt femtio minuter, två timmar innan avgång. Ni var inte helt nöjd med att vinka av mig, hon försäkrade sig flera gånger om att jag verkligen skulle komma tillbaka om tolv (12) dagar och för att vara på den säkra sidan försökte hon muta mig med påskägg när jag kommer tillbaka. Jag är så stolt över henne!

Under de senaste dagarna har SAS gjort sitt yttersta för att inte samla popularitetspoäng genom att bl.a. förneka att jag överhuvudtaget bokat biljetterna, påstå att flyget inte existerade och sedan vägra checka in mig online. När jag slutligen lyckades med det sistnämnda i onsdags kväll fick jag följande information från SAS hemsida: 1) Vid flygplatsen ska man hämta ut bagagelappen ur en automat och sedan gå till bagage dropen för att få sitt boardingcard (särskilt anmärkning om att boardingcard i London endast fås genom bagage dropen). 2) Inga vätskor whatsoever är tillåtna vid resor från London. Texten var utformad på ett sådant sätt att man förstod att det var enkelbiljett till Guantanamo som gällde om man glömde mascaran i handväskan.

Det första som hände när jag hittade SAS-automaten på Heathrow och knappade in mitt bokningsnummer, var att automaten talade om att jag redan var incheckad (no shit!) och frågade om jag vill ha mitt boardingcard. Exakt det som inte skulle gå i London. Därför fick jag förstås lov att trycka på ja, varpå boardingcardet landade i min hand ett par sekunder senare. Dock inte en bagagetag i sikte.

Jag resonerade att om det är så de vill ha det, så är det så det får bli. Mot bagage dropen, där det var cirka 0 personer framför mig. Kvinnan i disken accepterade vackert mitt boardingcard, printade själv ut en bagagetag och sedan var det avklarat och mitt bagage var förhoppningsvis inte på väg till Kuala Lumpur.

Vid säkerhetskontrollen kom nästa överraskning. Samma regler för vätska i handbagaget tycks gälla resor från och till London - alltså en liter totalt totalt om allt förvaras i en genomskinlig plastpåse. Medan jag stod i kön återupplevde jag mödan med att packa parfym, linsvätska, deo, till och med mascara i det incheckade bagaget. Om jag varit buddhist skulle jag säga att SAS måste vara en lång väg från nirvana.

Heathrow var veeery busy, människor överallt. Köerna vid säkerhetskontrollerna (tre stycken, varav en består av att man ska ta av sig skorna) var inte alltför långa, men innanför var det hemskt. När jag till slut med livet som insats lyckats inhandla en smörgås och lite vatten för att inte bli aggressiv gentemot mina motpassagerare och var redo att gå till gaten - vad tror ni då händer?

Ingen gate. Varken på min pappersbiljett eller informationstavlorna. Please wait, var det enda de kunde komma med. Och vänta gjorde jag. Tydligen var det väldigt svårt att skaka fram en gate, för först tio minuter innan boardingen skulle vara fullbordad dök det upp en. Vid det laget hade jag hunnit hallucinera fram "Delayed" efter flightnumret minst två gånger.

Jag må inte vara så många meter över havet, men jag är däremot snabb. Jag var först till gaten, men som ni säkert kan räkna ut tog det sin lilla tid för alla småbarnsfamiljer, Lidingöspråkande affärsmän, medelålders blonderade backpackers, indiska småtanter och Gudrun Sjödén-wannabes att masa sig dit. Fyrtiofem minuter efter utsatt tid taxade vi ut från Heathrow och min nedräkning av minuterna till landning började. Jag är inte flygrädd någonstans, men däremot flyguttråkad. Trångt, dålig luft, mycket ljud, mestadels tråkig utsikt, stolsgrannar som ockuperar armstöd... Gäsp. Att flyga var spännande när man var liten, nu är det bara en nödvändighet för att ta sig från punkt A till punkt B.

Två händelselösa timmar senare landade vi på svensk mark. Genom en labyrint på Arlanda hamnade vi vid bagagebandet, där min latenta bagagedjävul brukar vakna till liv. Hon slumrade dock denna gång - bagagebandet var cirka tre kilometer långt och mer glesbefolkat än norra Norrland. Vart resten av människorna på planet tog vägen vet jag inte - kanske hade tulltjänstemännen tråkigt. När bagagebandet äntligen tuggade igång, gissa vems väska som kom ut först? You guessed it.

Mormor och morfar mötte i ankomsthallen. Det var roligt att se dem igen och vi åt lunch ihop vid SkyCity innan mitt tåg gick. Fantasifullt nog åt jag Chicken Tikka Massala - Englands nationalrätt. Heja Anna... När mormor och morfar åkt försökte jag packa om mina väskor, till en iakttagande dansk affärsmans stora nöje - han undrande om jag flugit från Chicago med tanke på mina väskor. Jag säger då det, män förstår inte det där med packning. Han var i alla fall riktigt trevlig och till min stora förvåning förstod jag allt han sa. Är det mitt otroliga språksinne som utvecklats efter tre månader utomlands? Engelska, danska, vem ser nån skillnad. Eller är det månne min "special ability" á la Heroes? Tåls att tänkas på, tåls att tänkas på...

Tåget var fullt av människor och till min förvåning upptäckte jag att alla pratade dalmål. Alla! Och det inte lite heller. Alla lät ju för sjutton som Kjell-Henry ("Dra in magen Britta"). Bredvid mig satt en intressant tant med en tovad plommonfärgad hatt, matchande kläder i linne, hajtänder i öronen (som örhängen alltså) och en bok med titeln Alkemistens Röda Längtan. Naturligtvis pryddes omslaget av siluetten av en naken kvinna. Hon underhöll mig ett tag tills jag tröttnade och istället plöjde ett antal Heroes-avsnitt. Jag älskar min dator!

Efter alla timmars resande var det jätteskönt när att äntligen komma hem igen och träffa mamma, pappa och Sofie. Hon betedde sig ungefär som jag var ute och hämtat posten, men det är ju katter och deras (brist på) tidsuppfattning. Pappa hade gjort skaldjurssoppa, min favorit, och det serverades till och med riktig champagne, så det får jag väl säga var ett värdigt mottagande. Även katten fick sin del av kakan i form av exklusiv kattmat från Harrods.

Här nedan är en bild på lite av det påskgodis Ni och jag gjorde av egenhändigt färgad marsipan i onsdags. Morötter och daggmaskar må inte vara det första man associerar till påsken, men jag tycker ändå att det blev en riktig charmig samling. Ni hävdar dock envist att min stiliga kyckling ser ut som en gul pingvin - dumma, dumma unge. ;)