Lördagen inledde jag och Lena i solskenet på Oxford Street. Vi kollade in de vanliga high street-butikerna utan någon framgång, hittade betydligt roligare småbutiker undangömda på smågatorna bakom Oxford Street, tog en fika på Debenhams och besökte berömda Selfridges, som inte imponerade särskilt på oss.

Vi styrde sedan kosan till Natural History Museum i South Kensington, ett museum med tja, det mesta från dinosaurier till meteoriter och instruktionsvideor hur bebisar blir till. Vi var väl lagom imponerade av dinosaurieutställningen - jag menar, visst är det fascinerade se delar av varelser som levt för x antal miljoner år sedan och allt det där, men det finns en begränsning för hur spännande ett par sandiga benbitar kan vara. Roligare var utställningen om mänsklig biologi och de mänskliga sinnena samt alla möjliga spännande djur som fanns on display runtom museet. Häftigast var blåvalen, modellerad i naturlig storlek, och sötast en liten minihjort, cirka två kakelplattor hög.

Tyvärr var vi ju inte ensamma på museet - det börjar bli rätt tjockt med turister inne i London nu, särskilt vid turistattraktionerna. Trängseln förtog lite av nöjet. Det enda stället som inte var fullt av folk var sten- och mineralutställningen, haha. Man måste nog vara av lite specell läggning för att uppskatta ett gigantiskt rum fullt av grus försett med lappar.

Efteråt tog vi en promenad bort till Knightsbridge och jag svär på att jag såg Ulrika Johnson (om jag säger Svennis kopplar ni säkert) susa förbi i en rosa cab med rosa säten och FUN på registreringsskylten. Det kan omöjligen ha varit någon annan. Hon är för övrigt inte direkt populärast i England, om jag säger så.

Inte heller Knightsbridge var någon framgång för oss, shoppingmässigt sett. Dyrt och fult var de svenska domarnas skoningslösa omdöme om Harvey Nichols. Efter ett tag drog vi vidare till Piccadilly för att äta en bit mat på den thairestaurang vi brukar frekventera.

Helt uppe i en konversation vandrar så jag och Lena på en sidogata till Regent's Street mot till restaurangen, när vi hör någon ropa efter oss.
"Excuse me, excuse me."
Lena och jag stannar till. Figuren som uppenbarar sig bakom oss är en kille, runt 25, som ser helt normal ut förutom de rosa slingor (!!!) han har i håret. Han ler och vänder sig mot mig.
"I'm sorry, I saw you across the street and I just have to say how attractive you are." Lena och jag stirrar dumt på killen, som fortsätter. "It's something about the hair, and the sunglasses - I just couldn't walk by without telling you."
Lena och jag tittar mellan varandra och killen och försöker se om det finns någon gömd kamera i närheten.
"Am I embarrassing you in front of you friend? She's hot too." Killen nickar mot Lena.
Oookej.
"Ehh - thank you...?"
"I'm Alex." Han skakar min hand och ler, för att sedan försvinna iväg åt en motsatt håll och lämna två lätt chockade svenskor bakom sig.

I veckan presenterades en, får man anta, högst vetenskaplig undersökning på aftonbladet.se (källan till All Oklanderlig Sanning) som visade att av alla utländska kvinnor föredrog brittiska män svenskor. Surprise, surprise! Över en bit välförtjänt thaimat analyserade Lena och jag detta fenomen brittiska mäns fascination av svenskor och också hur sjutton man kan gå runt med rosa slingor i håret.

När vi smält maten och nära-Alex-upplevelsen något sånär åkte vi hem till mig en sväng, dumpade lite saker, tog det lugnt ett tag och gjorde oss i ordning för att ta oss an London By Night. Det var några rätt intressanta typer på tåget in igen. Jag vet att svenskar har ryktet om sig att dricka mycket, men engelsmän ligger nog inte så väldigt långt efter - redan innan nio en lördagkväll finns det gott om (vuxet) folk som är mer än lovligt runda under fötterna.

Lena och jag drog oss mot Piccadilly och China Town, bara för att upptäcka att vi inte direkt var ensamma. Att det var St Patrick's Day (nån helig Patrik som beskyddar Irland) hade vi inte tagit med i beräkningarna. Detta innebar att stan fullkomligen bubblade av glada, utklädda och tjoande irländare samt wannabe-irländare. Köerna ringlade sig långa till barerna och inne på The Crooked Surgeon pågick det någon slags irländsk rugbymatch (på storbildstvn, inte i baren) vilket inte lyckades hålla Lenas och mitt intresse någon överdrivet lång stund så vi fortsatte till Waxy O'Connors.

När vi väl kom in där efter en stunds köande var stället sinnebilden av fullt. Det var så fullt att man stundvis inte kunde röra sig åt något håll, varken framåt eller bakåt eller i sidled, och det var bara för mycket. Att sitta fanns det inte en chans till, all kommunikation förutom huvudrörelser var helt utesluten och intag av syre var en bonus, ingen garanti. Vi stannade där ett tag innan vi gav upp och klämde oss ut igen. Efter tolv tog vi tåget hem till mig igen, vilket faktiskt känns rätt säkert eftersom det oftast är fullt med folk. Jag upptäckte att jag lyckats tappa mina handskar under kvällen, mindre roligt tyckte jag då, men det är väl smällar man får ta.

Söndagen tog vi det lugnt, varken Lena eller jag kände något brinnande behov av att åka in till London. Vi gick ned en sväng till the village och köpte lite onyttigheter som vi sedan intog under beskådandet av de första avsnitten av serien Heroes (omdöme kommer). Vi gjorde lite lunch, såg den söta animerade filmen Over the Hedge och hade bara en allmänt slapp dag. Familjen såg vi inte mycket av - Ni var på sleepover, Mrs D försvann ut vid tolvtiden för att luncha med Ni + hennes kompis familj och Mr D såg vi bara briefly genom fönstret på morgonen när han brottades med gräs/mossklipparen i trädgården. Stackarn - först regnade det på honom, sedan haglade det och så fort det blev uppehåll hördes ett tjong som ekade i hela kvarteret varpå maskinen började hosta. Han såg rätt uppgiven ut där han stod på den blöta gräsmattan, plockade itu maskinen och kliade sig i huvudet. Det sista jag såg av honom i går kväll var sittandes vid datorn med tre sidor om nya gräsklippare uppe...