Familjen -- mamma, pappa, hemrest dotter och päronformad katt -- sitter samlad framför täjveapparåten. Fångarna på fortet rullar på och plötsligt utbrister modern någonting om hur obehaglig nya Fader Fouårau Fura Foura 2.0 är. Ett mummel av instämmande hörs från övriga familjemedlemmar och där kunde kvällen ha slutat, i harmoni och enighet, om inte min mor fortsatt: "Skoglund, Skoglund, vad heter han som spelar Foura? Det var ju han som var pappan i Vi hade i alla fall tur med vädret."

"Nej nej, det var ju Krister Henriksson som spelade pappan," tillrättavisade jag henne med den milda stämma som endast nyttjas av den som är helt säker på sin sak.

Protester hördes från båda mina föräldrar. Minnet försämras ju när man blir äldre, det är inte deras fel. Så jag förklarade lugnt att Krister Henriksson självklart var pappan och att jag vet detta eftersom jag vid sisådär sju års ålder utvecklade en stark Krister Henriksson-fobi som ett resultat av första Vi hade i alla fall tur med vädret-filmen. Fobin föddes ur hans obehagliga framtoning och ohmylord hans röst som kröp in under skinnet, letade sig upp i huvudet och ställde sig att stampa på den stora röda knappen märkt med OBEHAGLIG. Än idag ryser jag vid tanken på hans träningsoverallsklädda uppenbarelse.

En minut senare -- och jag kan fortfarande inte tro det när jag skriver det -- hade jag både mina föräldrar och min husgud Google emot mig: Rolf Skoglund var pappan i filmen, inte Krister Henriksson.

Inför det motståndet var det bara att börja demontera min världsbild. Jag har alltså i över femton år varit rädd för helt fel man. Rysningar har gått ner för min ryggrad vid blotta åsynen av Krister. Matlustar har tappats, tv-kanaler bytts och garderober dubbelkollats innan läggdags. Wallander-filmerna? Glöm dem, inte en chans att jag någonsin frivilligt skule utsätta mig för han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Och så har min fiende hela tiden hetat Rolf Skoglund.

Världen jag somnar i ikväll är inte densamma som den jag vaknade i.