Så var nyårsafton 2006 avklarad och världen över har det firats att vi får köpa en ny kalender – hurra!

Första dagen på år 2007 och världen ser likadan ut som igår, fast en nyans gråare. Det är tandläkarväder ute, söndagskänsla i väggarna och chokladaskarna från julafton är länsade, möjligen undantaget de mobbade bitarna körsbärslikör som sannolikt aldrig kommer att få upprättelse. Till och med min katt vägrar befatta sig med dem, trots tillfälle, och hon åt ändå upp en kvadratdecimeter aluminiumfolie förra veckan.   

Nyår har aldrig varit min högtid. Jag har aldrig förstått poängen med det, eller rättare sagt kravet att man ska ha så otroligt, fruktansvärt roligt. Samma sak med Valborg och midsommarafton, två andra överreklamerade högtider. Naturligtvis tackar jag inte nej till ett tillfälle att – i bästa fall – äta god mat, umgås med vänner/familj och njuta av hur andra människor bokstavligen låter sina pengar gå upp i rök. Tyvärr har jag dock inte anlag för att tycka om saker som säger "pang" jättehögt. Min gräns går ungefär vid bubbelplast. Om panget återföljs av ett sprakande fyrverkeri kan jag möjligen tolerera det, men bara pang? Ytterst meningslöst. 

Lite roande, på ett lätt patetiskt sätt, är det ändå att se grannarna med flera samlas ute på gatan och försöka överträffa varandra i att smälla högst och blinka mest. Det är bombtårtor, raketsnurror, fyrverkerilådor, näckrosor, tulipaner och you name it. För den oinvigde kan jag upplysa om att detta bara är ett led i den oändliga radhus, förlåt, kedjehuskampen som föregåtts av strider om bl.a. vem som har nyast bil, störst altan, högst häck, snabbast bredband och nu senast mest julbelysning (23:e december liknade gatan mer än något en filial The Strip i Las Vegas och Epileptikernas Riksförbund utfärdade sannolikt nationella varningar). Men för vissa kanske det är värt ett par hundra kronor för att uppleva känslan av att faktiskt höras och synas i världen, om än bara i fem sekunder innan krutet brunnit ut. 

"This year's resolutions:
I will exercise more
Call my grandma
Tell my family that I love them
Learn about the world wars, and forget
I will learn a new word each day
Today's word is dejected" 

Jag tror faktiskt att jag under tidigare nyårsaftnar lovat i princip varje sak som Hello Saferide sjunger om i 2006 (en artist jag för övrigt varmt rekommenderar). Dock kan jag endast återkalla ett nyårslöfte som faktiskt införlivats - när jag var tretton och gav mig fan på att jag skulle lära mig äta med pinnar. Tilläggas skall att nyårslöften som tradition i min familj bäst beskrivs som icke-existerande. Inte heller i år blev det några löften. Jag slutade bita på naglarna för över tio år sedan; godis ÄR livskvalité; det går inte att äga för många handväskor; regelbunden träning kan ge upphov till ohälsa och det är fullkomligt normalt att få endorfinrusningar av att köpa nya klädesplagg. 

Så det så.  

Nu tänker jag krypa ned i sängen bredvid tidigare nämnda katt - som klockan åtta i morse i egenskap av familjens överhuvud och tillika dyrkad gudinna parkerade sig mitt på min säng och på nåder lät mig lika kvar förutsatt att jag rullade ihop mig till en ostkrok i ena hörnet - tillsammans med Ninas resa, en filt och en ask Aladdin chokladhjärtan. Och när jag väl krupit ned tänker jag totalt ignorera det faktum att det på golvet i mitt rum står en öppen, halvfull resväska som morrar hotfullt åt mig så fort jag tittar på den och att det om ganska exakt 72 timmar går ett plan som ska ta mig västerut.

Jo, en sak till. Välkommen till min blogg.