För kännedom finns jag numera ibland, kanske, eventuellt på Twitter.

Jojo, jag vet vad ni tänker nu och mikroblogg och 140 tecken och ack och ve. Jag kan faktiskt ha lyckats med att inte vara sist utan näst sist med att haka på Twitter-trenden, vilket ni ska veta är att betrakta som en framgång. Exempelvis var jag den sista återstående svensken på den här sidan nittiostrecket som skaffade Facebook, till en följd av utpressning dessutom. Vidare förnekade jag länge iPodens storhet; förstod inte poängen med ponchos och hånade Longchamp-väskorna, herre-gud!

Som en skojig konsekvens av detta brukar jag osvikligen falla till föga för trender precis lagom till att ganska precis alla då hunnit skaffa/göra/hylla/dissa det och det är jävligt ute igen. Vid det laget har jag till på köpet garanterat hunnit håna företeelsen offentligt, vilket leder till att jag inte bara är otrendig utan även en otrendig hycklare. Och det är ju en utnämning man inte precis ser veckotidningarna göra livsstilsguider till upprörande ofta.

Så: med Twitter är jag måhända sen, javisst, men jag är f-n inte sist. Eventuella eftersläntrande bloggläsare samt framtida utgrävande cyber-arkeologer kan hitta mig på: @annaanna