Här kommer min krönika över året 2010, som varit ett bloggfattigt men livsrikt år. Mest skriver jag nu den här texten för mig själv, för att jag tycks bli alltmer nostalgisk och tankspridd med åren och vet redan nu hur mycket jag kommer uppskatta det när månaderna och åren flyter ihop. Och du, du får förstås jättegärna också läsa om du vill och orkar.

Januari började kallt både utanpå och inuti. Utanpå drog den värsta vintern i (m)Annaminne fram och inuti var det sorgset jag med två veckors varsel fick veta att pojkvännens jobb planerade att deportera honom till US and A på obestämd tid. Samtida ljuspunkter var det faktum att jag fick extrajobb som mäklarassistent och visningsvärd på Mäklarfirman, bland det bästa som hänt mig under året. Jag skaffade mig en ny kärlek i iPhonen som plåster på såren när pojkvännen första februari åkte västerut. Februari var förresten en jävla månad, evighetsvintern härskade och aldrig tidigare har Sverige varit så försenat eller förenat i sitt hat mot SJ. In i mars och jag delade min tid mellan att sakna pojkvän, plugga mediekommunikation och lära mig allt om intagskit, pantkontroller och preliminärlikvider.

I april fick jag min egen Love Actually-scen en morgon på Arlanda när pojkvännen återvände med kramar, presenter och en urtjusig Marc Jacobs-väska. Lycka! Valborg firades traditionsenligt i Uppsala och i maj väcktes jag på min tjugotredje födelsedag med paket och tända ljus. I juni fick jag ett jobb till som campusrepresentant på universitet för Apple on Campus och bytte in mina flickvänspoäng mot en tvåveckorsresa till Kreta med solsken, pooldopp, matfrossa och fantastiska Ice Mojitos. På flyget hem satt vi bredvid en skitsur Arja Saijonmaa och fick svår Arja-tourettes.

Det var första sommaren jag spenderade kvar i Uppsala, inte Dalarna, och hela juli och delar av augusti jobbade jag på mäklarfirman - stundtals tufft men uj så roligt. Underbara dagar när älskade Lena kom på besök från London. I september började skolan med Företagsekonomi C och jag hade den makalösa turen att av 100 personer bli lottad i samma grupp som bästa Sophie -- så här i efterhand en anledning till att jag tog mig igenom denna höst som så när som gjort slut på mig som människa. Blogginläggen lyste liksom det sociala livet och fritiden lyste med sin frånvaro när kursen plöjde sig in och tog över ALLT hela vägen genom september och oktober.

När tentan avklarades i början av november tog pojkvännen med mig på ”Love is in the air”-weekend i Stockholm och jag hittade tillbaka lite till bloggen. C-uppsatsen om Apoteket började ta form -- många gånger om -- tillsammans med Sophie och ofantliga mängder kaffe. Jag blev överlycklig över beskedet att jag var en av de 3 % som fick betyget A på mardrömskursen och drog i december igång det som blev Annas julkalender 2010. Årets jul i Mora går till historien som en av de bästa någonsin, fylld av värme och människor jag tycker om.

Och jag är den första att förringa och förminska mina egna insatser, men vet ni?

Jag så himla, himla stolt över det här året. Över mig själv. När jag ser tillbaka inser jag att året kvalar in som det mest omtumlande och tuffaste året i mitt liv. Har jag någonsin kämpat så mycket? Jag har balanserat inte ett utan TVÅ extrajobb och regelbunden träning med den värsta kurs jag stött på, som jag dessutom fick A i. Inte ens jag kan blunda för det när jag blickar tillbaka på vad som hänt det senaste året. Lite mindre "förlåt om jag stör" och lite mer "här är jag". Lite mindre ta skit och lite mer stå upp för mig själv. Lite mindre vara först med att påpeka mina egna brister och lite mer tack för komplimangen, det kanske ligger något i det? Kanske är det så fantastiskt att inse att man blivit lite bättre för den som ställt sig in på att nog aldrig bli det.

Aldrig att det blivit så här utan min familj, mina härliga vänner när och fjärran och inte minst pojkvännen som ställt upp, stöttat, tröstat och peppat, som jag inte kunnat ge tillbaka i närheten av vad de gett mig detta år. Jag vill aldrig någonsin bli av med er, för vad skulle det då bli av mig?

Nu vänder vi blad om 2010 och kliver över in i 2011. Om exakt fem dagar lämnar jag in min c-uppsats och för besväret hämtar jag i gengäld ut en ekonomie kandidat-examen. Och sen då? Jag vet inte riktigt. Eller jo - en stor fest, en tung dag efter - sen Thailand. Livet kommer nog fortsätta hända och vet ni? Jag ser verkligen fram emot det.

Ha en fantastiskt härligt avslut på året och ett riktigt gott nytt år allihopa! Vi ses igen på andra sidan tolvslaget.

Tjugofjärde dagen i december och sista luckan i min julkalender. Men vad gör ni här egentligen -- inte ska man läsa bloggar på självaste julafton? Det är ju fridens, handelns och viktökningens högtid. Iväg med er och bråka med släktingar, slåss om de bästa bitarna i Twist-påsen, drick glögg, vänta på tomten, bli glada, bli besvikna, äta från det undre lagret i Aladdin-asken och fundera ut om det finns något finkänsligt sätt att fråga om kvittot på klapparna finns kvar.

Min lilla julklapp till er blir (förutom ovanstående nästan komiskt dalajul-iga bild på mini-me) en av mina favorit-jullåtar, en skön kontrast till de traditionella julklassikerna med heliga nätter och gläns över sjöar och stränder som åtminstone gnisslat hål på mina trumhinner och mitt tålamod sedan flera veckor tillbaka. Ni hittar låten HÄR på Spotify och DÄR längre ner på sidan.

Och du, ha nu en riktigt härlig jul - vem du än är, var du än är.

Nu ska jag väl egentligen inte gå igång med "alla barnprogram var bättre förr"-tjatet som många av oss åttiotalister gärna och ofta gör. För vi glömmer ju också gärna bort att när programmen sändes var vi barn, vilket rätt många av oss upphört med och därmed inte riktigt är målgruppen för dagens barnprogram. Själv har jag heller egentligen ingen koll på vilka barnprogram som sänds idag, vilket naturligtvis inte hindrar mig från att tycka att de är dåliga.

Men. Sunes jul hörni. Där snackar vi barnprogram och julkalender alltså. Den sändes julen 1991, jag var rätt på pricken fyraochetthalvt år gammal och scener som Håkan i kyrkan, pulkapappan och pepparkaksdegen i strumporna gjorde enorma avtryck i minnet, detta även innan YouTube revolutionerande nostalgitrippandet. Jag ger er ett av de bästa avsnitten: Julbaket.

Bakom den tjugoförsta luckan i Annas julkalender: ett alldeles särskilt impolitiskt korrekt klipp signerat Filip och Fredrik. De fick en del skit för det här vill jag minnas, men om man har förmågan att se att det inte är andra världskriget utan människors dumhet som de driver med här är det riktigt underhållande. För säga vad man vill om Emma Andersson, hon är säkert trevlig och snäll mot djur och barn och så, men jag skulle ju inte direkt ligga sömnlös inför att möta henne i Trivial Pursuit.

"Jonas Åkerlund.. Nä jag ska ge henne en chans! Leni Riefenstahl"

Bakom den tjugonde luckan i Annas Julkalender: En vit jul, och allt djävulskap det för med sig.

Pär Holmgren, mannen som är tudelat känd för sin blast-from-the-past-frilla och för att försöka göra sig en karriär på det så kallade klimathotet. Rubriksättarna på Aftonbladets hemsida fick till det rejält i torsdags:

För tre år sedan skulle visste Pär bestämt att vi inte skulle få några fler vita jular. Nu har vi haft två smällkalla übervintrar på varandra med medföljande vita Astrid Lingren-jular, vilket somliga skulle ta som ett tecken på att det är dags att börja se över sina profetior. "Somliga" innefattar självklart inte Pär, som aldrig förnekar sig utan istället ser det kalla vintervädret som ett bevis på att det blir varmare.

Die hard, Pär - mannen som inte kan förlora.

Bakom den nittonde luckan i Annas julkalender: en utbildningsfilm från Svenskt Näringsliv.

Och all cred till pojkvännen för klipp-tipset.

Bakom den sextonde luckan i Annas julkalender (lucka nummer sexton?!? Om jag lyckas hålla det här igång till juleaftonen förväntar jag mig ett personligt tackbrev från jultomten, Gud eller någon med motsvarande position) tänker jag kort och gott lämna er med en länk.

MEN! Inte vilken länk som helst. Den länken, mina vänner, är er tyska motorväg till det absolut roligaste blogginlägg jag läst på länge, signerat bloggen jonas-ad. Nu haussar jag upp det, vilket man i vanliga fall inte ska göra för höjda förväntningar bäddar bara för besvikelse och allt det där som ens morföräldrar lärt en. Detta råkar dock vara ett högst ovanligt fall och oavsett vilka superlativ jag strösslar omkring mig kommer verkligheten alltid att överträffa dem, varenda gång.

Är ni beredda?

Säkert?

--> Varsågoda!!!

För att bryta av YouTube-maratonet tänkte jag bakom den femtonde luckan presentera för er varför att skriva en c-uppsats är som att ha en baby.

• Den gör fysiskt och psykiskt ont att föda fram.
• Sömnvanor och matvanor - begrepp som endast nämns i samband med ord som "rubbade" eller "bristande".
• Den kräver uppmärksamhet dygnet runt och tar inte hänsyn till andra aktiviteter man vill/borde/behöver ägna sig åt. Exempelvis träning, Facebook, socialt umgänge, jobb, personlig hygien...
• Man blir socialt handikappad i alla avseenden och tror att precis alla i omgivningen är intresserade av varenda litet framsteg uppsatsen gör. Inget kommatecken är för litet för att meddela världen.
• Likt lattemorsor kan uppehålla sig i timtal med att diskutera nyanser av babybajs, kan vi göra detsamma med ordföljden i syftet.
• Som en följd av ovanstående börjar man uteslutande att umgås med personer som också skriver C-uppsatser
• Uppsatsens bakslag = världens undergång. Följt av total oförståelse inför världens ointresse för att dela panikkänslorna efter en dålig opponering eller handledarkritik.
• Den som kritiserar uppsatsen löper direkt risk för verbalt och, om det behövs, kroppsligt våld

Och även om man inte så sällan vill skicka in den i väggen med det ännu inte fullt ihopväxta huvudet före, älskar man uppsatsen ändå. Och är beredd att om så krävs skydda den med sitt liv.

På fredag är det slutopponering på våra uppsatser. Sex timmar nonstop. Blodutgjutelse och bärsärkagångar är att vänta.

Och ja, för den (de?) läsare som så önskar kan tjej ersättas med gay, mm-kay?

Idag har det lämnats in c-uppsats. Första utkastet, kanske jag bör nämna, men dock fullt tillräckligt att odla magkatarr och sömnproblem över.

Och någonstans där bland de elvatusentvåhundrasextiosex ord som vi skrivit hittills tog mina ord för dagen slut. Jag har bara  trettio tjugonio ord kvar av dagens ranson och jag tänkte använda dem till att presentera dagens lucka i julkalendern.

Bakom lucka nummer tretton: The Ultimate Collection of roliga kattvideor från YouTube:

"Is this real life?"

Bakom den elfte luckan i Annas julkalender: Kjell ger igen på SJ.

Jag vet inte vem eller vad Kjell är, men jag beundrar honom gränslöst för detta tilltag. Hur en så liten och harmlös hämnd på ett jätteföretag -- som jag, och säkerligen en stor förenad och försenad del av svenska folket, flertalet gånger i mitt liv velat göra RIKTIGT onda saker med -- kan kännas så tillfredställande är något av en psykologisk gåta. Men om jag någonsin blir arbetslös så är det definitivt sådant här jag kommer fylla mina dagar med:

"... och sin mamma"

Bakom lucka nummer tio hittar vi ett litet klipp som jag tycker rätt fint illustrerar det som Bertrand Russel snackade om, att felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka är så fulla av tvivel. Nu kanske jag inte direkt vill sträcka mig så långt att säga att man kvalar in som "klok" om man kan definitionen av dubbelrum. Men att INTE ha det och dessutom tvärsäkert insistera på att omvärlden till följd av detta ska ändra sin uppfattning, ja då kvalar man definitivt in till "inte klok" i min bok.

"Man kanske kan skriva dubbelsäng istället för dubbelrum?"

Lucka nummer nio: Jon önskade mer bitterhet i julkalendern och jag är ju inte den som är den. Så i dagens lucka fortsätter vi på det redan inslagna bitterhets-spåret och hatar vintern lite grann:

Hösten. Vintern. Det är ju tacksamt att gnälla över den. Ett outlet för frustrationen över genomblöta skor, tre månaders-snorighetsmaraton, tåg som inte går, ovärdiga vurpor på lömska isfläckar och denna. förbannade. snö. Vintern tar ju knappast illa upp och jag inbillar mig att det är bättre att man får gnälla ur sig frustrationen istället för att ta ut den på barnen, kassörskan på ICA eller råka slinta på gaspedalen när en rollatorburen-åldring sniglar sig över övergångsstället. Min pojkvän har till exempel gått flera blåmärken plus bara på detta inlägg (när mina fingrar uppehållit sig vid tangenterna).

Men etter värre än hösten och vintern i sig är människorna som ser det som sin personliga uppgift att försöka protestera och OMVÄNDA oss vintergnällare. De som till moteld drar upp rykande varma tekoppar, filtmys i soffan, tända ljus, kokad knäck och hallelujah. Jag gillar också de sakerna, verkligen, men det är ju knappast cred för det vintern ska ha?
1) Alla de sakerna går utmärkt att göra alla andra årstider också, det är bara en fråga om vilja
2) Jag gillar exempelvis att ligga nerbäddad i sängen hela dagen, det innebär inte per automatik att vinterkräksjukan är en skojig företeelse.

Här höll jag på att skriva att de där människorna minsann borde flytta någon annanstans, sen kom jag på att det är ju de som är på precis rätt plats i Sverige och jag som borde maka på mig.

Fan också.

Bakom lucka nummer åtta: ett upproriskt inlägg om Lucia-tävlingar. Och en aldrig tidigare publicerad bild framgrävd ur mitt förflutna.

Jag fattar inte grejen med Lucia-tävlingar. Lokaltidningarna väljer ut en radda tonårstjejer, tar kort på dem och låter dem berätta vilken bok de läst sist, vad de skrattar åt och vad deras favoritmat är. Sen ska det röstas, jajemen, hej och hå. Och jag ba: sakta lite i backarna nu, vilka är egentligen kriterierna som vi ska bedöma tjejerna röstar utifrån?

• Prestationer i livet? Jaså, ni är 16 år och går på gymnasiet? Tycker om att lyssna på musik och shoppa? Numret till Svenska Akademin, ge mig NU!
• Intelligens? Hrm, det skulle vara kategorin "senast lästa bok" då. *iRoNi*
• Utseende? Nämenusch, utseendet har faktiskt INGEN betydelse och Lucia är minsann ingen skönhetstävling. Det är därför två tredjedelar av presentationerna består av bilder på kandidaterna. Personen på bilden har inget samband med texten, typ.

Sprida ljus i mörkret kan väl en ihoprullad kvällstidning också göra om man futtar eld på den, det betyder inte att jag känner ett behov av att rösta om det ska vara Aftonbladet eller Expressen. Sångröst skulle jag kunna acceptera, de där tjejerna brukar väl gala på om glänsande sjöar och stränder från köpcentrum-scener och äldreboenden. Men den totala frånvaron av exempelvis ljudklipp eller, för den delen, ens en fråga om musikaliska meriter ger ju en inte så liten vink om att det inte är rösten det hänger på heller. Så: på vilka grunder ska jag skilja en blonderad tonårstjej från en annan blonderad tonårstjej och känna "YES, just hon ska få stå i nattlinne offentligt och plocka stearin ur håret ända fram till påska"?

Nu ska ni inte gå och tro att jag nödvändigtvis har något emot tävlingen för det. Folk får gärna anordna världsmästerkskap i korvstoppning eller kärringkånk, det betyder inte att jag förstår det. Men: är det inte bara himla imponerande hur Lucia-tävlingarna lyckats med det anmärkningsvärda att bli så jäkla stor tradition utan att någon talat om vad fasen vi TÄVLAR om?

Anna fyraochetthalvt år.
Demokratiskt utsedd till (el)ljusbärerska enligt den uråldriga dagisprincipen "Alla Får Vara Lucia".

Bakom lucka nummer sju hittar vi en humor-favorit i repris. Jag hade lite glömt bort detta klipp, ja, faktiskt Björn Gustafsson i allmänhet, så jag tänkte att ni kanske också behövde bli påminda? Nu tjuvkikar ni bakom luckan och tänker kanske jahaja, den där Annas julkalender är allt en jäkla best-of-Youtube-kalender. Lite som Comhem-reklamen utdragen på tjugofyra decemberdagar. Fast jag har en massa lite på lur också, jag lovar. Lite personliga SKANDALER och ALDRIG TIDIGARE PUBLICERADE BILDER, vad tror ni om det?

Meeen inte idag. Idag var det antingen lucköppning eller att duscha, och ni ser ju vad jag valde. Omvärlden får känna det i morgon.

 

Mitt liv just nu. Mitt liv... är schemalagt in i minsta detalj de närmaste veckorna, inklusive aktiviteter så som "gråta lite" inlagt i iCal efter vårt handledarmöte i morgon eftermiddag. Om en vecka ska första versionen av c-uppsatsen lämnas in för att bli slaktad opponerad på, och jag börjar förstå varför någon valde att peta in 'dead' i 'deadline'. Nu när jag tänker efter är det nog bara en timme mellan kl 15-16 den 24:e december som preliminärt är reserverad åt andra aktiviteter än uppsatsskrivande, innan den slutgiltiga versionen ska lämnas in 5 januari.

Nu ska jag gå och banka huvudet i en vägg ett tag innan jag beger mig in i lite välbehövlig sömn medvetslöshet. Men innan dess! Lucka nummer sex - som inte är i närheten av så spännande som lucknumret antyder. Men ändå. En fjärdedel på väg mot jul (!) och här har ni en sneak peak på hur det kunde ha sett ut om någon screenprintat Skapelsen på Facebook:

Källa: Någon med humor. Och Facebook.

Sensmoralen bakom femte luckan i Annas julkalender:

1) Storleken saknar betydelse, åtminstone när det gäller att skrämma slag på omgivningen

2) Ulliga gulliga svartvita björnar är gratisutrustade med ett svårslaget underhållningsvärde

Prosit.

Hur många gånger har man inte tänkt tanken att det vore smidigt att från början ha utrustats med en handbok till livet? Många gånger, i mitt fall. Tänk så många misstag, tappade ansikten och pinsamma situationer som kunnat undvikas om någon bara från början talat om för en att Spice Girls-magtröjor aldrig varit eller kommer bli coolt, att föräldrar kommer märka när innehållet i kakpaketet plötsligt halverats eller att köttbullar och spagetti inte är en bra första dejt-mat. Till exempel.

För de som tror på mer än tacos på fredagskvällar och Kalle Anka på julafton kan diverse religiösa skrifter ses som guidebok till jordelivet. För oss andra behövs det kanske, ja, lite mer konkreta instruktioner. Och vem ska ge dem till oss, om inte allas vårt Ikea?

Så varsågoda -- bakom lucka nummer fyra i Annas julkalender: If Ikea made instructions for life:

---

---

Förlåt för det där igår, allihopa. Det var inte min mening att skrämma upp er med Hagelbäckarn, jag vill er inget illa även om jag förstår nu i efterhand att det kanske verkar så. Förlåt. Nu tänker vi inte mer på det. Så. Borta.

Istället tänker vi på vin, fredag som det är och allt. I skrivande stund sitter jag med min uppsatsparter Sophie, vår bebis c-uppsatsen och ett glas vitt bredvid för att ge den akademiska kreativiteten en vänlig puff på vägen. Vinspirerad av detta bor därför Robert Gustafssons legendariska tolkning av Vinprovar-Bengt bakom den tredje luckan i min julkalender.

På nattduksbordet hemma har jag dessutom Robert Gustafssons självbiografi, Från vaggan till graven, och jag inser att efter alla allvarligheter med missbruk och otrohet och sjuka bröder som den påstås innehålla så kanske jag aldrig mer kommer skratta åt honom igen. (Jag är rädd att jag kommer börja se honom som en människa, och sådant är ju alltid jobbigt). Så nu vill jag skratta åt Robert, för det kan vara min sista gång. Åh, låtom oss skratta tillsammans:

Är vi vänner igen?

Idag ska vi öppna den andra luckan i Annas julkalender. Snart, men inte riktigt än. Först vill jag be känsliga tittare att avlägsna sig från skärmen. Inget skämt. Små barn, stora barn, personer i känslomässig obalans och övriga gör bäst i att omedelbart lämna bloggen.

Ni som är kvar, är ni verkligen beredda? Läsare som hängt med ett tag känner kanske igen klippet, vi har pratat om den förut. Ni vet vad jag pratar om och att det är dödens allvar här. Jag vet ju egentligen inte ens riktigt varför jag har med det i kalendern. Förmodligen är det en del i min bearbetningsprocess i att komma över traumat som Hagelbäcks matrast utgör. Om vi pratar om det tillsammans kanske det känns bättre sen? Ja. 

Skräck, oförståelse och rädsla är alla känslor som kommer över mig när jag ser detta gamla barnprogram från 1992. Enbart det faktum att SVT en gång betalat pengar till att producera denna galenskap får mig att för all framtid vilja bojkotta tv-licensen. Om det där är "fri television" så passar jag på den tacksåväldigtmycket.

Är ni beredda nu? Ni har fortfarande chansen att ångra er, krysset är där uppe i hörnet. Det är ingen här som dömer er om ni använder det.

Ersättningskrav för terapeutkostnader undanbedes vänligt men bestämt.

Bakom den första luckan i Annas Julkalender hittar vi Örjan, gestaltad av Johan Rheborg.

För att det nog finns en Örjan inom oss alla. Vi har bara olika bra kontakt med honom. Min Örjan tenderar att göra sig särskilt påmind just i situationer som involverar köer. Som igår: ståendes i en milslång kassakö på Ica i trängseln bland gallskrikande barn -- trött, genomsvettig och helt befriad från livslust. Och personen före i kön börjar diskutera med kassörskan varför den burk konserverad majs de köpt kostade 7:90 kr istället för 6:90 kr SOM DET FAKTISKT STOD I REKLAMBLADET. Att annonsen var från Coop är för personen givetvis en i sammanhanget helt irrelevant omständighet.

Då. Då är det långt till tankarna om medmänsklighet och förståelse ska jag tala om för er. Och betydligt närmare till att ta reda på den potentiella skada ett halvt kilo luftburen, frusen fläskkotlett kan åstadkomma.

"Det är ju det fina i kråksången, jag får ju saker och ting gjorda"