Precis som ni inte vet eftersom blogginläggen lyst med sin frånvaro, har januari månad och 2010 hittills blivit ingenting som jag tänkt mig. Det som upptagit mest tid de senaste två veckorna var den totala nyheten att pojkvän ska exporteras till USA på obestämd tid. För två veckor sedan fick vi veta att det kanske skulle bli av, för en vecka sedan bokades biljetterna och i morgon åker han. Det behöver väl knappast sägas att jag varit lagom glad på Stora Företaget som kläckt den jävla idén, vilket förstås inte är konstruktivt på en fläck. Som en liten hämnd har jag svurit att aldrig mera köpa en mobiltelefon från Sonys polare (och köpt en iPhone liksom för att markera hur seriös jag är).

Även Gud fick väl sin släng av sleven när jag förbannade allt jag kom över, och antingen tyckte han synd om mig eller lackade på mitt gnäll, för under samma två veckor har jag även fått en reservplats på den kurs jag egentligen ville läsa, Medie- och kommunikationsvetenskap, samt varit på anställningsintervju och fått extrajobb som mäklarassistent på en mäklarfirma i Uppsala. Jag vet inte om jag exakt tycker det väger upp (hör du det gubbe?) men jag får erkänna att jobb + rolig kurs + ingen pojkvän ändå trumfar inget jobb + tråkig kurs + ingen pojkvän.

Så jag delegerar härmed uppgiften till vänner, familj och blogg att distrahera, underhålla och lyssna på mig gnälla i de två-tre månader som karlfanskapet leker med sin dator i Texas. Jag vet: det är inte the end of the world och tiden kommer gå fort och allt det där andra som jag inte riktigt tror på. Det är bara att när man vant sig vid att träffa någon varje dag blir det en himlas massa dagar och tid under tre månader som man inte får träffa dem.

Eller så gör jag helt enkelt det jag tänkt från början och bryter bägge armarna på honom så han inte kan åka. Fan, då får jag ju handväskan manbagen också. Varför tvekar jag ens?