För att bryta av YouTube-maratonet tänkte jag bakom den femtonde luckan presentera för er varför att skriva en c-uppsats är som att ha en baby.

• Den gör fysiskt och psykiskt ont att föda fram.
• Sömnvanor och matvanor - begrepp som endast nämns i samband med ord som "rubbade" eller "bristande".
• Den kräver uppmärksamhet dygnet runt och tar inte hänsyn till andra aktiviteter man vill/borde/behöver ägna sig åt. Exempelvis träning, Facebook, socialt umgänge, jobb, personlig hygien...
• Man blir socialt handikappad i alla avseenden och tror att precis alla i omgivningen är intresserade av varenda litet framsteg uppsatsen gör. Inget kommatecken är för litet för att meddela världen.
• Likt lattemorsor kan uppehålla sig i timtal med att diskutera nyanser av babybajs, kan vi göra detsamma med ordföljden i syftet.
• Som en följd av ovanstående börjar man uteslutande att umgås med personer som också skriver C-uppsatser
• Uppsatsens bakslag = världens undergång. Följt av total oförståelse inför världens ointresse för att dela panikkänslorna efter en dålig opponering eller handledarkritik.
• Den som kritiserar uppsatsen löper direkt risk för verbalt och, om det behövs, kroppsligt våld

Och även om man inte så sällan vill skicka in den i väggen med det ännu inte fullt ihopväxta huvudet före, älskar man uppsatsen ändå. Och är beredd att om så krävs skydda den med sitt liv.

På fredag är det slutopponering på våra uppsatser. Sex timmar nonstop. Blodutgjutelse och bärsärkagångar är att vänta.