Förlåt för det där igår, allihopa. Det var inte min mening att skrämma upp er med Hagelbäckarn, jag vill er inget illa även om jag förstår nu i efterhand att det kanske verkar så. Förlåt. Nu tänker vi inte mer på det. Så. Borta.

Istället tänker vi på vin, fredag som det är och allt. I skrivande stund sitter jag med min uppsatsparter Sophie, vår bebis c-uppsatsen och ett glas vitt bredvid för att ge den akademiska kreativiteten en vänlig puff på vägen. Vinspirerad av detta bor därför Robert Gustafssons legendariska tolkning av Vinprovar-Bengt bakom den tredje luckan i min julkalender.

På nattduksbordet hemma har jag dessutom Robert Gustafssons självbiografi, Från vaggan till graven, och jag inser att efter alla allvarligheter med missbruk och otrohet och sjuka bröder som den påstås innehålla så kanske jag aldrig mer kommer skratta åt honom igen. (Jag är rädd att jag kommer börja se honom som en människa, och sådant är ju alltid jobbigt). Så nu vill jag skratta åt Robert, för det kan vara min sista gång. Åh, låtom oss skratta tillsammans:

Är vi vänner igen?