Lucka nummer nio: Jon önskade mer bitterhet i julkalendern och jag är ju inte den som är den. Så i dagens lucka fortsätter vi på det redan inslagna bitterhets-spåret och hatar vintern lite grann:

Hösten. Vintern. Det är ju tacksamt att gnälla över den. Ett outlet för frustrationen över genomblöta skor, tre månaders-snorighetsmaraton, tåg som inte går, ovärdiga vurpor på lömska isfläckar och denna. förbannade. snö. Vintern tar ju knappast illa upp och jag inbillar mig att det är bättre att man får gnälla ur sig frustrationen istället för att ta ut den på barnen, kassörskan på ICA eller råka slinta på gaspedalen när en rollatorburen-åldring sniglar sig över övergångsstället. Min pojkvän har till exempel gått flera blåmärken plus bara på detta inlägg (när mina fingrar uppehållit sig vid tangenterna).

Men etter värre än hösten och vintern i sig är människorna som ser det som sin personliga uppgift att försöka protestera och OMVÄNDA oss vintergnällare. De som till moteld drar upp rykande varma tekoppar, filtmys i soffan, tända ljus, kokad knäck och hallelujah. Jag gillar också de sakerna, verkligen, men det är ju knappast cred för det vintern ska ha?
1) Alla de sakerna går utmärkt att göra alla andra årstider också, det är bara en fråga om vilja
2) Jag gillar exempelvis att ligga nerbäddad i sängen hela dagen, det innebär inte per automatik att vinterkräksjukan är en skojig företeelse.

Här höll jag på att skriva att de där människorna minsann borde flytta någon annanstans, sen kom jag på att det är ju de som är på precis rätt plats i Sverige och jag som borde maka på mig.

Fan också.