Resan hem från Grekland till Sverige var en pärs. Inte för att vi fick köa länge i ett turistkaos IN till flygplatsbyggnaden (trots att det var 35 grader varmt), inte för att vi fick betala 60 spänn för en varmkorv på flygplatsens enda butik (och 30 för en liten Mars), inte för att det var turbulens (trots att jag blir åksjuk), inte på grund av alla skrikande barn (trots att mina trumhinnor fortfarande värker).

Nejdå. Utan för att vi hamnade bredvid en kändis. På första raden i flygplanet: jag, Henrik och en tjurig Arja Saijonma (japp, googlade stavningen). Av alla jäkla ställen och människor så dyker hon upp på just vårt Apollo-charterflyg, jajemen. Och så fort vi insett att det var hon drabbades jag och Henrik i tyst samförstånd av en svårtartad form av Arja-tourettes. Helt plötsligt blev vår 3,5-timmarsresa evighetslång och det kändes omöjligt att öppna munnen utan att:

• Börja prata med mumintroll-brytning
• Säga ordet "arg" eller värre, "arga"
• Kläcka ur sig frågan om vad som skiljer levande charader från övriga charader
• Titta ut genom fönstret och konstatera att vi är högt över havet
• Luta sig över hennes stol och fråga "vem är du? Vem är jag?"
• Eller (Henriks favorit) titta på henne en lång stund och glatt säga "Du, jag känner igen dig! Det är du som är Lotta Engberg va?"

Resultatet: vi satt knäpptysta under hela resan och tordes bara prata när arga Arja gått på toaletten eller jagade sina klirrande väskor som hon blev skitförbannad över att hon inte fick ha vid stolen vid start/landning. Ändå anade vi att hon telepatiskt hörde våra tankar, för hon vägrade blankt att flytta sig en millimeter när vi skulle gå hoppa på toaletten (hon satt ytterst) och gav oss evil eye genom sina knallröda solglasögon så man kände hur nackhåret sveddes en aning.

Nu har vi i alla fall upplevt högt över havet helt live med Arja.