Februari månad. Frågar ni mig är februari som en enervernade slinga telefonkö-musik när man vet att man har en tresiffrig plats i kön. "Beep. Det är nu minst 2 månader kvar innan du har hopp om att få skymta våren igen. Tack för att du väntar. Beeep." Februari är ingenting, bara en lång väntan. Det är ju bara att lyssna på den där månadssången små barn tvångsmässigt matas med: "Januari börjar året, februari kommer näst, mars april har knopp i håret..." Februari kommer näst. Inte ens barnsångsförfattare som tar vilket skit som helst bara det rimmar kommer alltså på något bra -- eller något överhuvudtaget -- om februari.

Vädret är kasst, grönsakerna är förjäfligt dyra, gångvägarna snålt sandade, pojkvännen på andra sidan jorden och dåliga program på tv (möjligen är det alltid så och det bara är jag som slagit på tv:n för första gången på ett halvår). Vinterkläderna vill man inte ha fler av och vårkläderna i butikerna är mest ett hån. Lov håller man inte på med på universitetet. Kollektivtrafiken följer vare sig tidtabeller eller logik och går in i totalt panic mode över att det helt plötsligt dykt upp en helt ny årstid som heter vinter. Bara det att Melodifestivalen anses vara  månadens höjdpunkt säger väl allt. Februari är ett jäkla november i början på året.

Har man något som helst vett innanför pannbenet åker man till ju solen. Problemet är ju att även solen insett hur mycket vintern suger här i våra trakter och har flytt långt bortåt, vilket i och för sig inte alls är något problem om man har pengar och ledighet. Kvinna här har varken eller, så då sitter hon istället här och gnäller.

Skitmånad. Skitmånad. Skiiiitmånad!!!

Vari ligger det produktiva i att gnälla på månaden, undrar ni nu? Ingenstans, såklart, förutom att det tillåtit mig att reducera februari med sisådär en halvtimme. Snart är vi i mars. Sen aprilväder. Sen maj och sen, sen, SEN får vi äntligen börja gnälla på att det är för varmt igen.