Klockan fyra i morse var jag uppe och skuttade, vilket säkert inte är bra för hälsan. Mr D körde mig till flygplatsen, vilket jag nu i efterhand inser var bra då han är den i familjen D jag har minst känslomässiga band till och avskedet därför blev rätt odramatiskt.

Den tidiga timmen till trots (eller möjligen på grund av) var Heathrow överfullt. Kön till den gemensamma SAS-incheckningen sträckte sig timslång, och jag överdriver inte. Eftersom jag redan hade checkat in online behövde jag bara printa ut mitt boardingcard i automaten och kunde sedan segla förbi hela kön till den folktomma bagage dropen. Min väska, som jag i morse lyckades stänga först när jag satt på den, var så tung att jag knappt fick upp den på bandet, men den flummiga tjejen bakom disken anmärkte inte på vikten som var närmare 30 än 20 kilo. Hurra!

Även vid säkerhetskontrollerna ringlade sig köerna långa. På båda sidor hade jag überstressade skandinaver som pratade om att missa sina plan. Min armbandsklocka har stannat så jag var helt lugn, tills jag insåg att vi skulle med samma plan. Hoppsan. När jag väl hunnit förbi säkerhetskontrollerna höll de redan på att boarda planet och det blev till att springa till gaten.

Eftersom alla passagerare inte hunnit igenom säkerhetskontrollerna fick vi lov att vänta innan vi kunde lyfta. Efter tjugofem minuter lyfte vi, efter att kabinpersonalen meddelat att de lastat av en väska tillhörande en person som fastnat i köerna vid säkerhetskontrollerna.

Heathrow, som världens mest trafikerade flygplats och populärt terroristmål, har ju satsat stort på säkerhetskontroller, men någonstans tror jag att man glömde bort effektiviteten. När jag kommit på planet upptäckte jag nämnligen att jag råkat få med mig både pincett och en flaska handsprit som kontrollerna inte hittat. Hoppsan. Ett tag övervägde jag att kapa planet med min pincett, inspirerad av de många berömda pincettkapningarna som ägt rum. Särskilt frestande var det när ungen bakom mig inledde en kickboxningsmatch med min stolsrygg som motståndare.

Mormor och morfar mötte upp på Arlanda och vi fikade tillsammans vid SkyCity. Därefter baxade jag och mina jätteväskor oss på tåget hem, som var knökfullt av både väskor och mer eller mindre aggressiva resenärer. Vid tågbytet i Borlänge var det närmast upploppsstämning när ett dussin rödklädda, överentusiastiska japaner började bygga väsktorn i gången.

Men jag överlevde och nu är jag hemma, vilket känns lite konstigt men skönt. Katten ligger och spinner i mitt knä när jag skriver det här och jag börjar långsamt vänja mig vid att andas frisk luft igen. Home, sweet home.