Idag är det sista normala au pair-dagen. På söndag är det dags för den tyska invasionen och min arbetsuppgift nästa vecka blir att vakta två barn, ett engelskt och ett tyskt. Situationen med den nya au pairen verkar lite strulig men jag hoppas för familjens skull att allt faller på plats så småningom - i alla fall att den inte kollapsar medan jag är där. Nåja - NAP, NAP.

Snart ska jag iväg till Wimbledon och luncha med mammas kusin. Solen skiner just nu men BBC har lovat åskskurar, woopdido, och det skulle inte förvåna mig om mitt kassa lågprisparaply agerar åskledare. Gudarna ska veta att det har alla andra negativa egenskaper ett paraply möjligen kan inneha. Min njutning kommer inte veta några gränser när jag gör mig av med det innan hemfärd.

Som avslutningspresent har jag gjort en kokbok till Ni med översatta recept på allt vi bakat + min matlagning. Jag tror det kommer uppskattas, eftersom Ni varje dag pratar om att jag måste lära Mrs D (som inte vet vad som är fram och bak på en elvisp) mina recept innan jag åker. Sedan är ju frågan om man borde ge familjen en present också. Jag vet inte - ser man det här som ett jobb, vilket det faktiskt är, borde det ju vara de som ska ge mig en present. Hrm, det kanske är hög tid att börja hinta om Porschar och handväskor...