På tåget ner till Uppsala hade vi sällskap av en galen ryska. Från Sala till Uppsala dominerade hon hela vagnen, och hur underhållande situationen uppfattades stod nog i direkt relation till hur långt ifrån henne man satt. Mamma och jag hade gott och väl en tio rader fram till henne, vilket får betraktas som ett skapligt säkerhetsavstånd.

Hon pratade i mobiltelefon, eller åtminstone tror vi att det var en mobiltelefon. Högt och ljudligt, först på svenska med lätt brytning. Vem som var i andra änden förblir oklart, men hon pratade om att hon bokat ett fint rum men hamnat i ett rum med "löss, skabb och loppor" och att hon inte kunde sova i rum med alla djur som kröp över henne. Vidare var tavlor försvunna, "de" hade lovat att ringa soc men inte gjort det, så nu var två tavlor som hon fått från de rika borta och de var värda hundra tusen. Dessutom hade hon varit gift med en rysk aristokrat i "fucking Russia".

Någonstans därefter växlade hon till engelska, sedan ryska och tillbaka till engelska. Hon växlade mellan att ropa saker så som att hon var en "very famous person", att hennes dotter skulle komma till Stockholm från Ryssland när som helst, "fuck fuck fuck"-skrik och diverse pauser med sångnummer såsom "Come on baby light my fire, light my fire, fiiire." Ibland satt hon ner, ibland vinglade hon runt i vagnen med en otänd cigarett i munnen.

Man undrar alltså. Det finns verkligen olika människoöden.