För ett par år sedan såg jag och mamma på Plastikklinken, serien i Kanal 5 som följde händelserna på Carl Troilius klinik i Malmö. I serien porträtterades även hans fru (hudläkare på kliniken) och livet utanför - deras hem, barnen, på arbetsresa med ena sonen till London... Intrycket av Carl själv: slibbig, inställsam med fejksolbränna och fjantiga operationsmössor med röd chilipeppar på. Men våldtäktsman? Sällan.

Förutom att det Carl Troilius gjort är så motbjudande i sig, är det en skrämmande påminnelse om hur mycket man inte vet om människor. Att fasader är just fasader, och att vad som helst kan hända bakom stängda dörrar när ingen ser. Carl Troilius är ju förhoppningsvis ett extremfall som uppmärksammats just i egenskap av ett sådant, men ändå - en påminnelse.

Expressens löp idag lyder som följer: Kvinnans hälsning till Carl Troilius: "Du valde fel tjej att våldta". Triumf är väl ett ord som sammanfattar känslan det förmedlade till mig. Tjejen, som dessutom är Carls sons fd flickvän, har ändå fått någon slags upprättelse och det glädjer mig djupt, även om jag saknar en etta framför fyran i hans fängelsestraff eller tillägg i domen om kastrering. I mina ögon finns det ingen ursäkt. Det finns ingen förklaring, och det finns fan ingen förlåtelse.