Julen. Det är svårt att undgå den -- blinkande ljusslingor utanför husen, adventsljusstakar i fönstrena, julspecialer i varje tidning och arméer av tomtar i butikerna. Förutom några presenter till mig själv (ha!) har jag knappt köpt några julklappar än men inte har jag panik för det. Det fixar sig. På alla håll ser man människor slå knut på sig själv vad det gäller julstress och förberedelser, vilket förmodligen mest bottnar i att vi hör från alla håll att man ska må dåligt inför julen.

Nä, det blir inget av med julpaniken för min del. Jag skulle kunna, det vore jättelätt, men jag tvingar mig själv att låta bli. Vadärdetvärstasomkanhända, liksom? Att man får köpa en del av julkorten istället för att tillverka dem själva? Att samma julgransfotsmatta får hänga med ett år till? Att vardagsrumsfönstret får klara sig utan en ljusstake i år för att lamporna är glappa? Jag försökte länge hitta en annan formulering, men hittade ingen bra så den här får duga: julen är precis som så mycket annat -- vad man gör den till. (Tro inte annat än att klyscha-lamporna blinkar frenetiskt). Och jag har bestämt mig för att inte stressa. Annars är jag rädd att jag om fem-tio år kommer vara den som 22:a december slår ner andra människor på köttavdelningen för att få tag på den mest symmetriska julskinkan.

Ta det lugnt, gott folk. Det fixar sig. Det är 19 dagar kvar till själva aftonen -- 19 dagar är massor av tid, 456 timmar, mer än nog för att köpa presenter och lägga sill i tunna och lappa tomtedräkten och allt vad man nu pysslar med som tar sådan tid ute i stugorna. Själv ska jag leta kavel och formar, för mot kvällen vankas det stort pepparkaksbak hemma hos Emilie. Sådant är julförberedelser när de är som bäst.