Man kanske inte tror det vid första anblicken, men jag har faktiskt på mig äkta Chanel.

(På naglarna alltså).

I övrigt består min oufit av ett käckt, matchande kycklinggult set:
Märke: okänt.
Modell: "Fladder".
Storlek: finns i XL-XXL.
Inköpsställe: oklart, men inte NK Dam i alla fall. Troligen materialiserar sig plaggen ur tomma intet i diverse Vikariekläder-lådor i personalrum runtom i landet.

Här hemma råder FF, eftersom mina föräldrar glatt vinkat hejdå och tog bilen ner till Uppsala. Kvar blev jag och katten. De ringde ikväll och berättade om saker som fint väder, semesterutflykter och restaurangbesök. Det är då minsann inget jag pysslar med. Här öser regnet ner och jag har skrivit källkod till ett program som löser Euklides algoritm och jobb-jobb-jobbat.

Jag kan inte skaka av mig känslan att jag borde göra något mer. Typ åka snowracer från taket ner i poolen vattentunnan eller ha en hemmafest tamedalladukänner som inte kan betraktas som lyckad förrän polisens piketstyrka varit där. Men inte ens en liten spritorgie har det blivit; det närmaste alkohol jag kommer är handspriten på jobbet. Och nu pratar jag visst med katten också. Det är kört.

Efter ett 14 timmars-mördarpass (observera: bildligt talat, alla hade puls när jag lämnade bygget för en timme sen) med gamlingar nonstop är jag en blandning av svårt förvirrad och hög på ångorna från handsprit. Huvudet är en enda röra av dillsås, piller, sänggrindar, Allsång på Skansen-hits och stödstrumpor. Så här i efterhand är jag inte helt säker på att det var Britt-Arne jag stoppade om i sängen och kompostpåsen jag lämnade i soprummet, eller tvärtom.

Ni får ursäkta, men nu ska jag lägga mig i ett varmt bubbelbad och söva de sista fungerande hjärncellerna med ett glas förbannat välförtjänt vin. Om jag inte går vilse på vägen till badrummet.

Tröttheten var inte sen att upptäcka att jag hade en ledig dag, så den kom genast hit och tog med sig huvudvärken, som nu dunkar i takt till Regina Spektors nya wunderbart sköna album. På sistone har jag varit online på livet och offline på internet, jag vet. Åtta dagar gamlingar i streck. Utflykter. Plugg. Baby shower. Bokläsning. Och Harry Potter-bio/tekväll/fika/promenad, ja, alla minuter jag kan få med min käresta Fia hemma på blixtvisit.

Det fanns en tanke om att legitimera detta inläggs existens med lite sommarsköna bilder från online-livet, men se inte ens det mäktar de små grå med just nu. En bild och sen får hjärncellerna gå i ide med en halvdålig engelsk whodunnit-deckare. Senare.

Ikväll har Emilie och jag roat oss -- i ordets sanna bemärkelse -- med att göra (baka? bygga? konstruera?) en diaper cake. En blöjtårta, alltså, för en sådan har de amerikanska hemsidorna i pastellfärger lärt oss att man ska ha när det vankas baby shower. Man bygger alltså en "tårta" av blöjor och dekorerar/fyller den med presenter till babyn*. Fascinerande. Måhända ser den inte precis riktigt alls ut som i instruktionsvideorna på YouTube, men uj vad vi är stolta över vår tjusiga tårta ändå!

* För er som vet vad Emilie säljer på fritiden, kan jag påpeka att det blåa som sticker upp ur tårtan inte är något annat än korken på en nappflaska. För tydlighetens skull.

Efter en lugn arbetsdag med snälla gamlingar ska jag upp i skogen. Gott att äta, vin, spel och skitsnack i en stuga vid Evertsbergssjöarna med ett gäng härliga tjejer... och kanske en pojke, beroende på vad lilla bebisen i Ylvas mage är för sort (men det hoppas jag verkligen inte vi får reda på ikväll, även om vi har varmvatten, en 2/3 klar sjuksköterska och en 0/3 barnmorska). Det har varit en del skogen nu på sistone, men vad ska man göra när det är där det händer? Jo man ska dit förstås!

Foton från kvällsbad i solnedgången förra veckan. I solnedgången... låter romantiskt värre. Det var det inte. Barrjävlar stack upp i fötterna från sanden, myggen svärmade och vattnet i Orsasjön var iskallt (om man ska vara rättvis var det nog på grund av värmen i luften). Men fint. Jävligt fint.

Nu är det svalare igen och om man fick säga att det är skönt, skulle jag säga att det är skönt (jag ser framför mig Gud som läser min blogg från ett moln och tänker: otacksamma djävlar, inget mer finväder för dem i sommar! följt av ett ondskefullt mouhaha). Men jag jagar hellre gamlingar i +15-20 grader än svettdrypande +30. Appropå det började det just regna, så jag antar att det är dags för mig att åka till jobbet.

Du vet att du är svensk när du spenderar hela året med att klaga på hur förbannat tråkigt vädret är, undantaget de cirka fem dagar per år då solen faktiskt skiner och du istället klagar på hur förbannat varmt det är. Solen har skinit två dagar efter varandra nu och jag börjar bli rädd att det här är all sommar vi kommer att få 2009. Jamen det är ju så det brukar vara, typ en fantastisk vecka per sommar, oftast i juli.

Så vad gör jag då? Jag jobbar, jomenvisst. Av en händelse i en stekugn; det är runt +100 +30 grader inomhus och jag är rädd att jag ska dö smälta tuppa av i värmen. Eller gamlingarna, stackarna. Och inte nog med att de måste stå ut med hettan, de har små ettriga sommarvikarier som jagar runt dem med safttillbringare och plastmuggar och inte kan ta ett NEJ! på frågan ska du inte ha lite saft, Britt-Arne? Den lilla trösten är ju att när jag ger mig ut på jakt med Bobs osötade vinbärssaft i morgon är jag efter en minut den enda som kommer ihåg det.

Idag kom jag förresten på mig själv med att bli riktigt, riktigt besviken över att ingen på jobbet spelade in Allsång på Skansen igår. Seriöst! Arbetsskadad vaddå? Det går ju så jäkla utför att det snart inte finns någon väg tillbaka.

Det är med stolthet i rösten jag säger: I survived midsommar 2009. Det var bokstavligen att gå (åka) från en fest till en annan. En sak är säker - det är i byarna det händer, det är i byarna det händer.

Och så gör Jon när han går, när han sitter och när han står...

Midsommarafton: Det numera att betrakta som klassiska firandet i Risberg. Mat i överflöd, vänner, Små grodorna, femkamp och badtunnebadande till klockan halv tre på morgonen.


Midsommardagen: midsommarfirande/födelsedagsfirande av Fia i Vinäs. Vad mer kan man begära av en majstångsresning än spelmanslag, folkdräkter, fiolgnissel och en gubbe som blåser fanfarer i ett horn? (Någon har sagt till mig att byarna firar midsommar olika dagar för att spelmanslaget ska hinna runt till alla byar. Om det är sant eller ej vet jag inte, men det var i alla fall vad jag sa till alla).

Efter tårta, fancy drinkar, spel och skitsnackande på Fias altan spenderades kvällen/natten på Vinäs eget Stureplan, the one and only place to be -- Bärsgard. Precis som White Room fast en lada i trä, medelålder +55 och dans på logen till live-band i cowboy-hattar. Och ingen kö.

Trevlig midsommar, eller kanske glad midpissommar vore en bättre uppmaning med tanke på vädret. Själv åker jag upp till skogen, eller Risberg har jag hört att vissa kallar det. I skogen kan ingen höra dig skrika -- det är helt sant, mobilen saknar täckning. Det som däremot finns är barn, tomtar, grillning, galna hundar, ex, före detta klasskamrater, kaniner, barndomsvänner, majstång och badtunna, så långtråkigt lär det knappast bli.

Med erfarenhet från tidigare midsomrar tar jag med mig MYGGA, raggsockor och sovsäcken min farfar använde i Himalaya (klarar ner till -60 grader). Ha det bra allihop!

I'm alive and, ja, kanske inte kicking direkt just nu där jag halvligger i sängen med nersatt hjärnfunktion, men åtminstone småryckandes. På de två dygn sedan jag kom tillbaka till Mora har jag hunnit vara social med mormor och morfar, göra Mora (tog en förmiddag), konstatera att någon idiot som inte insett att min sommar kommer bestå av cykelfärder till/från jobbet packat med obscent mycket kläder när jag inte tittade, börja en datakurs (distans-sommarkurs), dricka te med Fia OCH nu idag jobba ett arbetspass. Annars har sommarlovet varit lugnt.

Sitter här med morgonens första -- men garanterat inte sista -- kaffekopp, ber att koffeinet ska kicka in och tittar tills dess med ett öga i taget. På golvet är livet det nödvändiga för att överleva en sommar i Mora nerpackat i väskor, kassar och blåa IKEA-påsar varvat med Guitar Hero-gitarrer och krukväxter som bevisligen tål en hel del men sannolikt inte tio veckor utan vatten. Om cirka en halvtimme är taxi Mormor och Morfar beställd och då ska vi leka tetris med min packning och Volvon innan det bär av norrut. Vi ses på andra sidan.

I dag har det gått ett år sedan vi skrev dendärjävlastatistiktentan, 5 timmar rent helvete, svettiga av stress och den kvalmiga värmen i tentasalen på Pollacksbacken, den som bara för otur med sig och där ångesten på något sätt sitter i väggarna. Allt som hänt, jag kan inte gå med på att det är ETT HELT ÅR. Jobbsommaren i Mora, New York, Företagsekonomi A med den totalt psykande poäng-betygssättningen, gräddgasquen och alla utgångar, julafton och nytt år, Nationalekonomi A, Spanien, valborg... och nu sommar igen. Time flies.

Det är också tre år sedan vi tog studenten. Ibland kan jag sakna gymnasiet, tryggheten i den lilla världen, men vill inte tillbaka. Det var en annan tid. En del saker känns som igår och en del är evigheter sedan, det hände någon annan. Och så är det ju. Så mycket har hänt under de här tre åren att man inte skulle kunna låta bli att förändras även om man försökte. Alla nya människor man träffat, gamla man glidit ifrån och sen de gamla man glidit ihop med igen. Jag har bott i London, blivit kär och sen o-kär, rest, jobbat, upplevt, och pluggat klart halva ekonomutbildningen. Eller om vi säger det så här: om 1,5 år har jag en examen. Gulp på det.

Nu har jag en dejt med tre fina flickor utanför Upplands nation för att fira att vi överlevt två terminer till, att det på tre månader inte existerar något som heter "tentaplugg" och att sommaren nog pallrar sig hit snart. Gudars vad jag kommer sakna de här människorna och den här stan.

Idag vaknar jag oändligt tacksam över att jag igår trotsade ösregnet och gav mig ut på kaffeexpedition. Sista dagen innan tentan som står mellan mig och sommaren, internationell makroekonomi, och jag behöver all slags energi jag kan få. Man kan argumentera att om jag glömt igår ligger ju Konsum bara ligger fem minuter bort. Sant. Men. Det är en promenad genom ett befolkat område. Massor av provocerande hurtiga joggare. Barnfamiljer. Pensionärer som är fysiskt inkapabla till att fly snabbare än i snigelfart. Ta ifrån mig mitt koffein and suffer the consequences.

Jag älskar verkligen min balkong. Bara i helgen har jag använt den till;
-- att torka tvätt
-- skåla i mojitos på
-- vädra röklukt från kalaskläderna i fredags
-- att ligga och sola på
-- låtsas plugga på (se föregående punkt)
-- äta frukost på
-- skaka mattor på (fast det är egentligen förbjuudet, rebel rebel)
-- spionera på min 70+ gubbgrannes senaste helgragg (rökare också denna, men en brunett! -- det har varit blondiner på sistone)

Once you go balkong, you can never go back.