Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva skriva detta: Dennis står inför döden. Min älskade vän, kompanjon och efter snart tre år i det närmaste att betrakta som en förlängd kroppsdel, drar just nu sina sista, darrande andetag. Han lever i bemärkelsen att det går att starta honom, men inte att komma in i Windows. Ingen kan svara på om han är hjärndöd där innanför. Och det är ju inget liv. Mitt sista hopp om att han ska återfinna medvetandet står till några datatekniker min far letat upp. Men det ser mörkt ut. Det ser mörkt ut.

Jag vet att jag borde känna sorg. Ilska. Men jag känner ingenting. Allt är bara tomhet. Dennis, kom tillbaka...