Tre.

Det första udda primtalet?
Antalet stjärnor en restaurang max kan få i Michelin-guiden?
En teleoperatör som lyckas med det omöjliga, att vara sämre än Telesnor?
Antalet gamlingar som brukar dö i stöten?
Är en för många i ett monogamt förhållande?
Rimmar på dyngspridare?
Ungefär pi?

Ja.

Det är även antalet soltimmar som Uppsala fått hittills under november månad. Tre. Det är motsvarar 0,78125 % av november... hittills. Tre är ett HÅN. Om november hade någon slags medkänsla skulle det vara noll. Det hade varit bättre. Men tre? Det är bara ren och skär jävlighet.

Jag vet att ni har undrat, men jag lever alltså fortfarande. Väldigt mycket lever. Faktiskt så mycket lever att jag knappt har tid för allt levande. Marknadsföringskursen har kickat igång med besked och dagarna i skolan har blivit långa. Två inlämningsarbeten, ett par hundra sidor kurslitteratur, en 30 minuters-presentation och hållandet i ett seminarium senare är vardagarna i veckan äntligen, äntligen slut. Och jag är den sortens trött som gör ont ända in i benen på kroppen.

För er som, med all rätt, känner sig besvikna på att mitt livstecken var ett så urbota trist blogginlägg kan jag hänvisa till en sida som ni (förhoppningsvis) kommer tycka är betydligt skojigare: Awkward family photos. Människor alltså!

De kom, de köade, de stacks. Vaccinationen på Ekonomikum öppnade klockan 9 och 9.10 var vi stuckna och färdiga.  Vi berömde vår egen briljanta strategi att där redan klockan 8; vid 8.30 -- och resterande dagen -- var mastodontkön som sträckte sig över halva skolan cirka 2,5 timmar lång. Sett till hur kaosartad vaccineringen i övrigt tycks vara, måste jag ge beröm till skolan för hur välorganiserat och uppstyrt det var. Köa, fylla i blankett, få den stämplad av doktor, in i ett provisoriskt vaccinationsbås, fram med vänsterarmen, hallå ska du inte göra något? och oj, det var visst redan klart.

Nu undrar alla: vad hände sen? Tja, förutom ett totalt ohämmat baklängesgång-skämtande (samt uttrycksfulla imitationer) började vänsterarmen göra ont efter ett par timmar. Som en kraftig träningsvärk, från axeln neråt handen. Svinont, skulle man kunna säga. *trumvirvel* Det fortsatte hela eftermiddagen och mot kvällen, tills jag tryckte i mig en Ibumentin som djävlarimig visste var den tog. Annars lite feberkänsla, trötthet och allmän ruggighet som lika gärna kan bero på höstrusket eller långtråkig kurslitteratur.

Jag mår ändå helt ok just nu och håller tummarna tummen i höger hand för att biverkningarna inte blir värre än så här i morgon. Kanske lite vanskligt att uttala sig innan jag vet om armen kommer ramla av till i morgon bitti eller om jag enbart kommer föda trehövdade barn, men vafan -- living on the edge. I värsta fall får jag göra en YouTube-video och skaffa extrainkomster från kvällspressen.

Det bidde ingen spruta mot svinet idag. Varken för mig, mina vänner eller -- gissar jag -- många av de 500 personer som tatt kölapp innan oss. Och framförallt inte för de som kom efter. OBSERVERA att jag här gör ett totalt avsteg från bloggens sedvanliga ironiska överdrifter och faktiskt återger verkligheten. Mellan klockan 10.30 och 12.00 avancerade de uppropade och behandlade könumrena från 512 till 550. Med tanke på att våra kölappar var fyrsiffriga insåg vi snabbt att sannolikheten att få oss lite piggelinvaccin var något mindre än att Jimmy Åkesson konverterar till islam.

Så. Vi får helt enkelt slipa på våra kö-skillz och fortsätta handsprita i väntan på spruta, biverkningar och baklängesgång.

Konstaterande:
Empiriska studier visar att en dag med 10 timmars intensiv shopping i hufvudstaden de facto gör mig mindre trött -- mentalt och fysiskt -- än en dag med motsvarande tid ägnat åt PM-skrivande.

Reflektion:
Utifrån detta, borde jag överväga ett byte av inriktning på liv och studier? Vad sägs om "ekonomie kandidatexamen med inriktning ornitologi och fågelekologi"?


Med målet att bli den nästa fru Anka.

Nu har jag letat i en halvtimme efter USB-sladden till mobilen och jag fattar inte hur många gömställen det kan finnas på 45 kvm, men tydligen åtminstone ett mer än de jag hittat. Efter uppstigning klockan fem i morse för att passa tåg och seminarier och andra löjligheter, hade min hjärna egentligen inte kapacitet att formulera ett blogginlägg idag. Dagar som idag ligger målsättningen på nivån 'gå och andas samtidigt', så det var ett rent misstag att jag råkade ta en bild som blev ett blogginlägg ändå, ett roligt blogginlägg om jag får säga det själv, och ska det sägas får jag säga det själv för ni kommer inte kunna säga det. Varför inte, undrar ni nu? Blir det inte roligt snart? Svaret är nej, det blir det inte, för utan sladdjäveln låter sig inga roliga blogginlägg-foton lirkas ut ur mobilen.

Så här har ni det: ett tråkigt blogginlägg där ni får lida för att jag inte har koll på mina prylar. Jamenvafan, nån ska ju lida.

Sen tidigt i morse har jag befunnit mig på skolan och skrivit grupp-PM under stor stress och tidspress. PM:et som kommer avgöra betyget i kursen. Det ska vara klart till 12.00 på fredag, och det är jävligt synd då att det är åtminstone en vecka innan det går att läsa skiten utan att få ont i ögonen. Jävligt synd.

Trots att både stress och frustration slagit nytt All Time High har jag och omvärlden tagit oss igenom dagen utan att någon kommit till skada, varken personer eller fysiska föremål. Lägg till fullfjädrad PMS på det, så inser ni att ni kunnat satsa en liten peng på den högoddsaren och fått stor, stor peng tillbaka. Inte ens lite verbal misshandel har det blitt. Och nej, det som inte lämnar huvudet gills inte, annars faller hela mitt inlägg.

Här är topp 6-listan över det som irriterar mig mest just nu:

#6. Människor som har "Vi är dom sjungande köttbullarna" som mobilsignal och avsiktligt väntar med att svara när det ringer för att kunna sjunga med. En gång i halvtimmen.

#5. Myndiga människor som pratar bebisspråk när de träffar andra vuxna.
Exempel: Men heeej Nettis-Pluttis.

#4. Människor som inte gör det de ska.

#3. Myndiga människor som pratar bebisspråk OCH brat-stockholmska när de träffar andra vuxna.
Exempel: Miiin hiiij Nettis-Pluttis. 

#2. Människor som lovar att de ska göra saker och inte gör det. Utan att skämmas det minsta.

#1. Alla andra.

---

Nu ska jag skrika i en kudde ett tag och sen däcka med huvudet i en popcornskål. God natt.

Tänkte jag skulle ge er en bild över vad jag pysslat med under senaste tiden när jag o-bloggat intensivt. Eftersom jag trots allt går ekonomprogrammet och tar varje chans att låta omgivningen lida för det, tar vi det med utgångspunkt i siffror:

200 = stycken GLIMMA jag burit hem från IKEA. Höst skall med värmeljus fördrivas.
5 = kaffekoppar om dagen har jag snittat under tentapluggperioden.
10 = dagar utan att ha sett solen.
1000 = sidor ekonomistyrning jag pluggat in.
0 = av ovanstående sidor som faktiskt dök upp på tentan.
5 = sidor, okejdå, fem sidor som jag kanske hade nytta av på tentaeländet.
10 = uppskattningsvis det antal år denna delkurs förkortat min livslängd med.
3 = olika Ben & Jerry's-smaker i min frys just nu.
12,9 = kronor som gått till annat än mat denna månad (avkalkningsmedel för toaletten).

Övriga saker jag började räkna på men inte hade mental styrka att slutföra:
- antal konsumerade Marabou Dark Mint-chokladkakor
- antal olästa blogginlägg
- antal gånger mackor agerat substitut för middag, och
- antal vänner med vaga minnen om att de känt någon som hette Anna... Hanna? Sanna?

Bild snodd härifrån. Alternativt: bildgoogla "ångest", första träffen.

Hur kommer det sig att tre saker är en sak för mycket att komma ihåg när man står inne på Konsum, men ge mig en Brittan- eller Spice Girls-låt jag inte hört på tio år så kan jag utan en sekunds tvekan hela texten utantill?

Jag tycker mig ha hittat en brist i evolutionen. Eller möjligtvis generationen.

(Creme fraische, var det för övrigt. Fet nytta jag har av att komma på det nu).

Midhöstnattens köld är hård här uppe i Dalarna, åtminstone mot någon som bara för någon vecka sedan promenerade till skolan i sandaler, utan jacka. -3 grader ute just nu, burr. Invirad i täcke och filt sitter jag i sängen och funderar över om det inte är dags att casha in på den där växthuseffekten nu. Jag tycker jag borde ha samlat ihop tillräckligt mycket koldioxidutsläpp från flygresor, köttätande och allmänt koldioxidlösaktigt leverne för att kunna lösa in dem mot någon liten temperaturhöjning? Nej? Häpp. Bara att fortsätta med raggsockorna och högenergiförbrukning och tänka att man gör en långsiktig insats för att framtida generationer ska slippa frysa.

Jag har gjort det.

Det. Det där som jag lovat mig själv om och om igen att inte göra, för min egen skull. Jag har börjat dricka morgonkaffe. Och nu är jag förstörd, alla mornar händanefter kommer jag att förvandlas ett dreglande, våldsamt monster som sliter upp lyktstolpar och välter bilar om jag inte får kickstarta dagen med en fix koffein. Det är vad jag borde tänka och skuld är vad jag borde känna, men allt som finns i mitt huvud är: varför började jag inte med det här tidigare?

Sen kan man ju resonera som så att koffeinberoende faktiskt är bättre än många andra -inberoenden. Nikotin. Heroin. Kokain. Amfetamin. Adrenalin. Antihistamin. Klamydia-medicin.

Förnekelse är missbrukarens bästa vän.

Tänkte bara kika förbi så här efter fredagens föreläsning och bekräfta att ja, jag lever. Fortfarande. Alla rykten ni hört om att jag isolerat mig från omvärlden för att endast umgås med min MacBook är tyvärr, tyvärr inte sanna. Det gör mig uppriktigt frustrerad att jag inte har mer tid att lägga på att lära känna min äppel-darling (jävla påhitt, det där med skola). I morgon blir hon en vecka och har hittills överträffat alla förväntningar, även om mina Mac-skillz inte är fulländade. Jag har lyckats installera Sims 3 (men inte hunnit spela), haft flera uppslitande gräl med iTunes och är numera härskarinnan of multi touch-touchpaden.

Hösten har kickstartat. Ni har hört det förut, men det är mycket nu. Places to go, things to do, people to see. Nej förlåt, jag ska sluta med de töntengelska uttrycken, men jag tror att Hollywood-fruarna i måndags kan ha lämnat mig med permanenta hjärnskador. Anna Anka är hela hon som en vandrande trafikolycka. Otäck, fel, skrämmande, men man kan inte vända bort blicken. Hon vill bli en förebild för Sveriges kvinnor, minsann. Jag tycker mest hon ser ut som en efterbild. Efter något som var väldigt tragiskt och gick väldigt fel.

Meeen skit i allt det nu. Om någon timme dyker hennes efterlängtade kungliga höghet Lena upp och om inte det förtjänar min fullständiga uppmärksamhet vet jag inte vad. Jag tar examen januari 2011, med lite tur hinner jag uppdatera bloggen innan dess.

Jag är numera fantastiskt stolt ägare singelmamma till denna underbara lilla varelse som är alldeles, alldeles ny i världen och som är totalt beroende av min hjälp. Jag ser på den hur den bara ber mig att älska den. Som alla nyblivna föräldrar har jag ingen jävla aning om vad jag håller på med, men bara vi har varandra, kärlek och Apples support ska det här nog gå vägen.

En del av er i min närhet vet redan om det, men så här ligger det till: jag går i väntans tider. Familjen väntar tillökning och jag är sprudlande glad och förväntansfull inför min nya baby. Beräknad ankomst är 11 september och otålig som jag är hoppas jag verkligen inte att det går över tiden. Jag har bara sett bilder än, förstås, men h*n är uppskattningsvis 2040 gram tung och 32,5 centimeter lång. Om ni undrar över namn är det redan bestämt -- om det blir en flicka ska hon heta Denise och om det blir en pojke ska han heta Dennis den andre. Tills vidare kallas den dock kort och könsneutralt för MacBook Pro, och jag kan helt ärligt säga att jag inte bryr mig om vilken sort det är bara den är frisk och hel när den kommer!

Jag kan glädjande meddela er läsare som delar min hämndlystnad, att symaskinen tills för ett par minuter sedan gick varm i min lya, med det skakande köksbordet som förstärkare. (Notera här tiden detta inlägg är publicerat). Nu tänker jag förnöjt gosa ner mig i min säng och somna med bilden av mina hamrande grannar liggandes sömnlösa och olyckliga hela natten på näthinnan.

Som en fortsättning på detta inlägg:
Jag läste nyss innehållsförteckningen för det där anti-PMS naturläkemedlet (jag läser alltid bipacksedlar, sen leker jag bingo med biverkningarna). Den aktiva ingrediensen är tydligen munkpeppar och som den Google-nörd jag sätter ära i att vara fick jag förstås lov att kolla upp det.

Jag citerar den första träffen:
Som namnet antyder så har munkpeppar använts av munkar för att hjälpa dem till avhållsamhet. Det fungerar lika bra på hästar som på munkar. Vanligare är ändå att ge krånglade ston munkpeppar. Ston som överbrunstar, är ilskna, griniga eller allmänt svårhanterade brukar svara bra på munkpeppar.

De efterföljande sökträffarna är i princip olika varianter av samma text om munkpepparns förmåga att få bukt med ilskna ston. Fatta att jag ska äta munkpeppar så inihelvete. Jag menar... allmänt svårhanterad. Vilken fantastisk karaktärsbeskrivning. 

Det finns en speciell plats i helvetet för grannar i flerbostadshus som drar igång renovering tidigt på morgonen. Klockan 07.11 i morse var det dit jag ville skicka idioterna på våningen ovanför när de drog igång ett hamrande-maraton utan dess like. Dunk-dunk-dunk-dunk. Paus. Dunk-dunk-dunk-duuuunk. Okej, det är vardag -- men nej, fan heller, INTE okej någonstans när det krockar med mina planer om att sova bort mina sista sommarlovsmornar. Dunk-dunk.
 
Runt åtta avtog till slut hamrandet, eller så somnade jag ifrån med hjälp av två öronproppar och två kuddar. Och nu. NU. Hamras det någonting nu, vavava? Ni vet redan svaret. Antingen är de bara idioter, eller så tog någon annan morgonilsk granne hammaren i sina egna händer och skickade dem till en ny adress. I värmen.

Jag sitter i skuggan på en uteservering i ett Göteborg som solen strålar ner på från en klarblå himmel. På bordet bredvid mig står en halvdrucken, sval mango-smoothie. Gårdagens arbetspass var också sommarens sista, skattepengarna har ramlat in på kontot, väderleksrapporterna för helgen är odelat positiva och om drygt en halvtimme slutar finaste Fia jobbet, vilket innebär att en hel veckas härligheter ligger för våra fötter. Sommarklädda människor vimlar förbi på gatan utanför, Spotify spelar Kings of Leon i mina öron, jag har min finaste blommiga sommarklänning och tänker att nu, just nu, är jag avundsjuk på mig själv.