Nu har jag farit och flugit en hel del på sistone. Thailand, Los Angeles, London, Prag, Amsterdam - fem utrikesresor på lika många månader. Till djungeletelgrafens extrasändningar om min utsvävande och dekandenta livsstil i hufvudstaden kan jag för kännedom tillägga att de tre sistnämnda i jobbet. Med lite lågstadiematematik och mellanlandningar blir det totalt 12 flygresor, eller 24 start och landningar.

Och är det en sak jag kan säga så är det att jag rekommenderar det som ett dyrt men jävligt effektivt botemedel mot flygrädsla. Jag har inte kallat mig flygrädd tidigare, men heller inte en flygentusiast som applåderar landningar (det ligger väl för fan i allra högsta grad i pilotens egenintresse också att vi inte störtar, vavava?) eller skrattar mig igenom luftgropar. "Yes, låt mig köa i flera timmar och klämma in mig i en flygande massgrav full av människor vars umgänge säkert inte kommer göra mig något gott, och lägga mitt liv i händerna på en främling som i bästa fall nyktrat till sen gårdagskvällens liveuppträdande av flygvärdinnor gone wild." Typ.

Men till det fantastiska. Efter mellanlandningen på väg till LA lackade jag -- med 14 restimmar i ryggen -- i sanning helt sonika ur på hela grejen. Jag ORKADE bara inte vara nojig över att de flesta United-sätena var jävligt o-united och att planet åkte berg- och dalbana ovanför Chicago. Det var mind over body på ett aldrig tidigare skådat vis - jag slutade vara rädd och har inte varit det sen dess.

Men störta då, gör det, så slipper jag åtminstone stå och bli gråhårig vid nåt jäkla bagageband. Dåligt samvete för den nya dyra handväskan behöver jag heller inte ha. Och du, ska du nu nödvändigtvis störta så gör det hellre snart än senare, innan jag måste genomgå ännu en förnedrande födointagsprocess med armbågarna vid öronen -- och förresten luktar killen i sätet bredvid inte precis rosor. Tack på förhand.