... and the lost Anna returns! Brunare, piggare, fräknigare och gladare än på gudarnavethurlänge. Hanna och jag har haft en härlig vecka i solen som levdes helt enligt minsta-möjliga-ansträngning-principen. Under resan kom jag på mig själv med att tänka det är så här livet borde vara så många gånger att jag tappade räkningen.

Jag upprepar att jag har fått färg, färg och små små fräknar i hela ansiktet, micket trevligt. Och trots att jag på en vecka förbrukat mer body lotion och aloe vera-jox än genomsnittssvensken gör under en livstid, håller min knaperstekta kropp för fullt på att ömsa skinn i bästa reptil-anda. (Nej, det ni tänker nu är felfelfel -- vi använde solkräm, massor av solkräm, 3 flaskor. Solen ägde tydligen Apotekets sun lotion totalt). Kliar gör hela jag också, men en titt på nyansskillnaden i klass vaniljglass/chokladglass efter bikinin and it's all worth it baby.

En länge reseskildring är att vänta, eller ja, åtminstone en hög bilder noggrant utvalda för att framkalla avundsjuka. Först ska jag dock spela lite musik så att grannarna förstår att jag är hemma; uppdatera mig om vad som har hänt i bloggvärlden när jag var borta -- en hel del enligt Bloglovin'-- hinka påskmust och gotta mig hämningslöst i universitetets välkomsthälsning i form av ett oväntat VG på mardrömstentan i nationalekonomi. God afton.