Eftersom mor och jag delar en mycket sneaky uppsättning gener som orsakar stor fallenhet för planering och strategi, befann vi oss vid Empire State Building, attraktionen känd för att stjäla flertalet timmar av värdefull turisttid, redan när den öppnade i gryningen (läs: halv åtta). Och tro på fan att vi tog oss in på 20 minuter blankt efter att de öppnat. *klappa min egen axel*

Min höjdrespekterande mamma tog det säkra före det osäkra och höll sig bakom inomhusets trygga glasväggar. (Jag ser inget som helst samband mellan detta och att besöket eventuellt föregåtts av en viss psykning i form av färgstarka berättelser om hissar med glasgolv och observationsdäck med knähöga stängsel). Medan hon höll ställningarna inomhus klättrande jag totalt respektlöst runt med kameran och jagade duvor genom stängslet.

Det var en helt glasklar morgon -- blå himmel, inte ett moln, och en utsikt som fortsatte därifrån till evigheten. (Jag är fortfarande övertygad om att jag såg fabrikstornen på Leksands Bröd). Helt fantastiskt. Fortfarande är jag inte säker på att New York faktiskt existerar i verkligheten, men för att vara en illusion var det en jäklarns häftig sådan.

(Mental note: Vid besök 320 meter upp i luften, ta med oväntade vindpustar i beräkningen vid val av klädsel. En klänning med stor vidd och möjlighet till vindfång kan sluta med en ofrivillig Marilyn Monroe-imitation inför ett gäng kinesiska turister.)

Egentligen är det ju komplett meningslöst att lägga upp bilderna eftersom det inte finns skuggan av en chans att de kan förmedla känslan av att stå på 86:e våningen en molnfri dag och med New York och hela världen för sina fötter. Helt meningslöst. Men jag är ju all about meningslösheter så vi kör på ändå.