En riktig upplevelse som förtjänar ett eget inlägg är butiken Abercrombie & Fitch på 7th Avenue. Ni kan för det första inte föreställa mig vilka problem min kära mor hade att memorera namnet. Min absoluta favorit av alla varianter är, i stenhård konkurrens, Aberzombie & Bitch.

Det var faktiskt organiserad kö IN i butiken (notera på den småkassa bilden ovan att kön ringlar sig långt bortom gathörnet). Mamma och jag blev synnerligen paffa, men en uppenbar anledning presenterade sig redan alldeles innanför dörren: två barbröstade och synnerligen välbyggda unga män iklädda endast låga jeans och breda leenden. Utan att gå omvägen via irritation över det sexistiska i det hela gick jag direkt till att bli omåttligt nöjd över att den manliga kroppen för en gångs skull exponerades.

Butiken, som för den delen varken har särskilt dyra eller uppseendeväckande kläder, var olik något jag tidigare upplevt. De fyra våningarna var snudd på i totalt mörker och musiken som dunkade i bakgrunden överskred volymmässigt många festlokaler jag besökt. Lägg därtill anställda med arbetsuppgift att stå på varje våning och dansa med käcka leenden på läpparna.

Och lukten! De hade formligen dränkt in hela butiken med sin egen parfym. Det stank. Det stacks i ögonen, i näsan, tårarna rann. Ett extremt PR-trick som tyvärr, enligt mina observationer i kassakön, verkade fungera då varannan kund efter uppmaning från kassörskorna köpte med sig en flaska hem. Kläderna jag köpte luktar fortfarande om någon är nyfiken. Och naken karl-påsen som plaggen bars hem i har jag sparat, funderar på att få den inramad.