Jag vet att ni har undrat, men jag lever alltså fortfarande. Väldigt mycket lever. Faktiskt så mycket lever att jag knappt har tid för allt levande. Marknadsföringskursen har kickat igång med besked och dagarna i skolan har blivit långa. Två inlämningsarbeten, ett par hundra sidor kurslitteratur, en 30 minuters-presentation och hållandet i ett seminarium senare är vardagarna i veckan äntligen, äntligen slut. Och jag är den sortens trött som gör ont ända in i benen på kroppen.

För er som, med all rätt, känner sig besvikna på att mitt livstecken var ett så urbota trist blogginlägg kan jag hänvisa till en sida som ni (förhoppningsvis) kommer tycka är betydligt skojigare: Awkward family photos. Människor alltså!