Jag anser mig vara en hyfsat händig tjej, åtminstone händigare än genomsnittet. Spikar oftast med rätt ände av hammaren.  Slipar. Har målat mig runt lägenheten. Spacklar. Monterar Ikea-möbler själv. Visst rådfrågar jag gärna och ofta min hantverkarguru, pappa, och kan verkligen inte kalla alla verktyg i lådan vid sina rätta förnamn, men så länge ingen ber mig timra en friggebod eller koppla om hushållselen fixar jag tillvaron.

Men. Men! Det här med byggvaruhus alltså. Så fort jag kliver innanför dörrarna infinner sig en känsla jag kan tänka mig inte är helt olik den många män upplever när de motas in i kvinnoklädesbutiker. Tråktråktråk. Ofantliga mängder saker jag inte vet vad det är, inte vet vad man ska göra med och rätt och slätt inte bryr mig om. Tvåhundra olika sorters lysknappar. Skoj! Oljefyllda elradiatorer. Ge mig två!

Pappa släpade mig in på ett Jula-varuhus i fredags för att... ja, vad besöket gick ut på är jag lite oklar över, jag var upptagen med att räkna ut hur fort vi kunde ta oss därifrån och tvärs över gatan till Ikea. Något om en av de tvåhundra elknapparna och en metallklump att skruva fast saker i. Skruvstäd? Nevermind. Medan min anfader irrade bland hyllorna försökte jag att lokalisera avdelningen med humor. Takvifte var det närmsta jag kom. Om vi säger så här: det räckte inte riktigt hela vägen till att ge besöket mening.

Svenskarnas syn på sig själv som bäst i världen i sportsammanhang blir sällan så tydlig som när alla misslyckanden ska förklaras.

Therese Ahlshammar kommer näst sist. Det är baddräktens fel.

Lassi Karonen kommer allra sist i roddfinalen. Det är förkylningens fel.

Ida-Theres Nerell förlorar bronsmatchen i brottning. Det är den orättvisa lottningens fel.

Slutsats: Att svensken förlorar är aldrig svenskens fel.

Kan härmed meddela att bloggen från och med nu är släppt ur gisslan, tack vare era kommentarer i inlägget innan. (Märks att ni blev lite rädda där). En bieffekt är att den under dramat utvecklade ett skolboksexempel på Stockholmssyndromet, så som det ser ut nu lär vi pola ihop ett tag till framöver, bloggen och jag.

TACK TACK TACK för alla kommentarer och fortsätt gärna åsikta er. Jag har fått en drös med inspiration, nya förslag, matat mitt ego med era fina ord och framför allt lärt mig att ni gillar jäkligt olika saker. (Dock ingen som skrev "färre inlägg", så antingen har jag snälla, nöjda eller rädda läsare). Summa summarum så blir någon alltid glad och någon alltid missnöjd -- med andra ord kan jag aldrig misslyckas, woho!

Håll utkik efter förändringar och nya, djärva grepp framöver.

Okej. Nu behöver jag er hjälp PÅ RIKTIGT.

Jag avskyravskravskyr sådana här inlägg och nu vill jag inte se Kommentarer 0 under inlägget, för jag vet minsann att ni lurkar runt där ute och att ni har massor av åsikter. Jag behöver ny blogginspiration och ni ska hjälpa mig. Pedagogisk som jag är har jag sammanställt en lista med stödord ni kan utgå ifrån när ni åsiktar er. Kom ihåg att det här inte är något riksdagsval, här finns det en chans att er röst spelar roll.

Jag är lost in the blåst, vilse i pannkakan, Pamela Anderson på ett MENSA-möte. Med andra ord har jag en mild bloggkris och jag tänker hålla bloggen som gisslan tills ni hjälper mig ur den. Mouhaha.

PS I. Snälla, tvinga mig inte nu att gå in och lämna egna kommentarer under fejknamn för att visa att jag har en massa engagerade läsare. Det blir bara så förnedrande för oss alla. Eller okej, för mig.

PS II. Nej, Jon och Emilie, nakenbilder kommer inte på fråga. Fortfarande.

Fick i helgen reda på identiteten på den lärare från min gamla gymnasieskola som tidigare i år blev avstängd på grund av barnpornografibrott. Först tänkte jag skriva att jag inte är förvånad, men insåg vilket slarvigt ordval det var -- jag kan inte föreställa mig någon som skulle syssla med sådant, jag har ju inte sett någon i omgivningen utrustad med spetsiga djälvulshorn i pannan.

För det är ju den bilden man har -- ett monster med ett monsters yttre egenskaper. Och det är en slags överlevnadsstrategi, ett sätt att fjärma sig från ondskan, som inte får bli illusionen att man är säker bara för att man tror sig se den komma. I detta fall handlar det om någon jag väl vet vem det är, någon obehaglig, som jag gudskelov aldrig undervisats av. För min egen del blir det som en slags klen tröst, ett lite större avstånd mellan mig och monstrena.  

Barnpornografi. Hur kan man? Det existerar inga ursäkter. Med dem vill jag göra saker med som skulle få Hostel att framstå som en familjefilm.

Mellan foglossningsbälten för gravida, vattenverk, digitala ägglossnings-termometrar och glasfiberarmerade oljetankar i kategorin Övrigt, underkategori Övrigt, råkade jag på detta något oväntade auktionsobjekt.

Fatta om Tradera funnits på 1930-talet. Fatta vad mycket problem det sparat världen.

Denna blogg har ett tillfälligt avbrott till följd av störningar i det marksända nätet, orsakade av gästande Uppsala-bor och extraordinärt fint sommarväder. Vi ber om ursäkt för eventuella problem detta kan orsaka och beräknar att återuppta sändningarna framemot kvällningen.

Eftersom jag just nu befinner mig i ännu en sådan där work hard, play hard-period, tänkte jag dela med mig av några sidor jag brukar frekventera och som möjligen skulle kunna underhålla även några av er, mina läsare.

Birthday.se. Verktyget Gud sände mänskligheten med syftet att en gång för alla ge oss svar på frågan "Hur gammal är...". Lurker som jag är tillber jag sidan slaviskt.

Photoshop Disasters. Som namnet antyder -- riktigt, hysteriskt, ofattbart dåliga Photoshop-ningar. Och tro inte att det är Görel och Sven på Gran Canaria -05 som misslyckats med att trolla bort dubbelhakor och tyska turister i bakgrunden på stranden, nä, vi snackar reklamer från världens största företag, presidentkampanjer och dvd-omslag. Hysteriskt underhållande.¨

Bloggkommentatorerna. En blogg om andra bloggar. Bra, roligt skriven och ett sätt att hänga med i bloggvärlden utan att faktiskt läsa (och genom sitt besök sponsra ägarnas nästa latte/ögonfransförlängning/Gucci-väska) de stora bloggarna.

Vad är grejen? Kul läsning om vad som är grejen med olika fenomen, t.ex. biopopcorn och gubbar med bluetooth. Särskilt de äldre inläggen är riktigt bra.

Arga Lappen. Inte, som en vän missförstod, en upprörd same med internetuppkoppling, utan lappar av den typen som lämnas för att upplysa grannen om stundande avrättning ifall luddfiltret inte rensas pronto.

Gröna Lunds Snusk. Okej, de flesta som har åkt Blå Tåget (aka "Spöktåget") på Grönan har inte undgåtts av att det finns ett par... eh.... mindre barntillåtna figurer utanför. För att använda ett underskattat uttryck: en piss i Mississippi.

You and me better laugh in twenty years from now with some perspective skrev jag i min dagbok sommaren 2005, ord upphittade i Anna Ternheims Better be. Sent igår kväll letade jag fram den, dagboken alltså, och gjorde en tidsresa genom de senaste fem åren i mitt liv, från första året på gymnasiet till studenten och au pair-tiden i England.

Jag är inte bra på att upprätthålla dagboksskrivande, verkligen inte, för även om jag skriver snabbt för hand tänker jag snabbare (och hinner därmed tänka igenom vad det är jag faktiskt skriver, inte bra) och dessutom känns det som något fundamentalt fel och lätt självdestruktivt i att föreviga tankar man inte vill att någon ska läsa på papper, där de just kan läsas av vem som helst.

Medan jag läser skrattar jag, återupplever, minns episoder som var så stora då att jag aldrig trodde jag skulle glömma dem men som nu inte verkar särskilt stora alls. Om jag minns högstadietiden som uteslutande jobbig, tänker jag på gymnasietiden som en bra tid. Klassen var bra, jag trivdes med mina vänner, trivdes på skolan och även om vi hade några riktiga stolpskott till lärare (det finns saker skulle ni inte tro om jag berättade), fanns det också de jag inte glömmer av positiva skäl. Samtidigt påminns jag om att gymnasietiden också var turbulent och jäklarns stressig -- inlämningar, prov, komplicerade relationer, lärare, betygstress, invecklade skolintriger, strider i motvind mot tröga rektorer och äcklig skolmat.

Tjugo år har inte passerat än (gud, då kommer jag vara 38 år), men efter tre år har ett visst perspektiv ändå infunnit sig. Det har gått två år sedan studenten och det känns. Jag är på många sätt någon annan, lite bättre kan man ju hoppas; glad åt den tid som gått men alldeles för nöjd med var jag är för att längta tillbaka på riktigt. Däremot vet jag att det någonstans hemma ligger ett par timmars rörlig film från studentveckan och en av de första sakerna jag ska göra när jag kommer hem till Mora är att rota fram skivan. Minnen, minnen.

Sen kvälls-nostalgisk. Klickar igenom några av alla tusentals foton på datorn, tittar, funderar, minns och ler för mig själv.  Tittar extra noga på bilderna från London, där jag befann mig för exakt ett år sedan. Jag tänker och saknar, inte på det där "åh jag ångrar att jag åkte hem"-sättet (även om tårarna som rann sista kvällen skulle kunna ha fått vem som helst att tro annorlunda) utan på "vilken bra tid det var"-sättet. Nej, jag visste att jag var färdig när jag åkte därifrån och jag vet det än. Men sakna, det kan man ju ändå. Sakna lilla söta Ni. Sakna Lena och alla våra utflykter. Sakna... en massa annat som jag inte ska lista här just nu. Ju mer jag funderar på det i efterhand, desto mer tycks beslutet att åka till England som ett av de största och bästa val jag gjort.

När jag gick i 2:an på lågstadiet minns jag att en klasskompis skulle skriva något på svarta tavlan (eftersom det här var the age before whiteboard) och fröken fick upptäckte att han kunde skriva i princip lika bra med både höger och vänster hand. Tydligt imponerad gjorde fröken ett nummer av det hela och sa något i stil med att det var något han måste träna och hålla vid liv.  

Och nu cirka 13 år senare undrar jag: varför i hela friden? Vilka otroliga fördelar i livet får man om man är skrivkunnig med både höger och vänster hand? Nu är jag bara en simpel högerhänt-are som uttalar mig, men jag har svårt att tänka ut storheten i denna förmåga annat än att kanske slippa omaket att byta hand vid autografsignering ifall man skulle råka hålla något i skrivhanden.

Inte ens i nöjessammanhang känns ju talangen särskilt het. Jag menar, jämfört med att t.ex. dra en kondom genom näsan är det ett rätt lamt partytrick. "Woho, kolla här, jag kan skriva nästan exakt samma sak med vänster hand som med höger". Knappast något man blir kung i baren med.

Eller borde jag se bortom gåvan i sig, se den som ett tecken på att man förväntas uträtta stora saker i livet? Är det en sådan här grej "Vad har Fantomen, Harry Potter och Bamse gemensamt? Alla kunde skriva med båda händer".

Livet. Fullt av mysterier.

Ni vet hur det är när man flyttar och på något mysteriskt sätt är det alltid något som försvinner spårlöst?

Den här gången verkar det ha varit min bloggdesign. Woopdi-fucking-do.

---

Update: Eller vad händer egentligen? Om jag skriver in bloggadressen direkt tycks saker och ting vara i ordning, men om jag däremot klickar "Uppdatera" allt vitt utom texten. Hjälp, vad ser ni andra? The förvirring is total.