Bläddrade igenom min gamla dagis-pärm, från en tid då personaltätheten per barn var i paritet med antalet träd per innevånare i Norrland och det fanns tid att föreviga varje barns dagistid i ord, bild, teckningar och anekdoter om intensiva plåsterperioder (kan ni tänka er mig överdosera plåster? Mig?) och den obegränsade glädjen över att lära sig ta fart själv med gungorna.

Den väldigt käcka turkosgröna handen till vänster, som för övrigt vittnar om ett tidigt utvecklat sinne för färg och form, är daterad 1991. Jag var alltså fyra år gammal, en tinsy winsy liten mini-Anna som sprang runt och lade Bamse-pussel och hade en stadig pojkvän sedan ett år tillbaka. Tillväxttakten över de senaste sjutton åren är inte imponerande, om man säger så, och då ska man ju veta att jag inte var känd för mina jättelabbar som fyraåring. Men turligt nog har det ju hänt lite andra, viktigare saker under tiden.