You and me better laugh in twenty years from now with some perspective skrev jag i min dagbok sommaren 2005, ord upphittade i Anna Ternheims Better be. Sent igår kväll letade jag fram den, dagboken alltså, och gjorde en tidsresa genom de senaste fem åren i mitt liv, från första året på gymnasiet till studenten och au pair-tiden i England.

Jag är inte bra på att upprätthålla dagboksskrivande, verkligen inte, för även om jag skriver snabbt för hand tänker jag snabbare (och hinner därmed tänka igenom vad det är jag faktiskt skriver, inte bra) och dessutom känns det som något fundamentalt fel och lätt självdestruktivt i att föreviga tankar man inte vill att någon ska läsa på papper, där de just kan läsas av vem som helst.

Medan jag läser skrattar jag, återupplever, minns episoder som var så stora då att jag aldrig trodde jag skulle glömma dem men som nu inte verkar särskilt stora alls. Om jag minns högstadietiden som uteslutande jobbig, tänker jag på gymnasietiden som en bra tid. Klassen var bra, jag trivdes med mina vänner, trivdes på skolan och även om vi hade några riktiga stolpskott till lärare (det finns saker skulle ni inte tro om jag berättade), fanns det också de jag inte glömmer av positiva skäl. Samtidigt påminns jag om att gymnasietiden också var turbulent och jäklarns stressig -- inlämningar, prov, komplicerade relationer, lärare, betygstress, invecklade skolintriger, strider i motvind mot tröga rektorer och äcklig skolmat.

Tjugo år har inte passerat än (gud, då kommer jag vara 38 år), men efter tre år har ett visst perspektiv ändå infunnit sig. Det har gått två år sedan studenten och det känns. Jag är på många sätt någon annan, lite bättre kan man ju hoppas; glad åt den tid som gått men alldeles för nöjd med var jag är för att längta tillbaka på riktigt. Däremot vet jag att det någonstans hemma ligger ett par timmars rörlig film från studentveckan och en av de första sakerna jag ska göra när jag kommer hem till Mora är att rota fram skivan. Minnen, minnen.