Jag anser mig vara en hyfsat händig tjej, åtminstone händigare än genomsnittet. Spikar oftast med rätt ände av hammaren.  Slipar. Har målat mig runt lägenheten. Spacklar. Monterar Ikea-möbler själv. Visst rådfrågar jag gärna och ofta min hantverkarguru, pappa, och kan verkligen inte kalla alla verktyg i lådan vid sina rätta förnamn, men så länge ingen ber mig timra en friggebod eller koppla om hushållselen fixar jag tillvaron.

Men. Men! Det här med byggvaruhus alltså. Så fort jag kliver innanför dörrarna infinner sig en känsla jag kan tänka mig inte är helt olik den många män upplever när de motas in i kvinnoklädesbutiker. Tråktråktråk. Ofantliga mängder saker jag inte vet vad det är, inte vet vad man ska göra med och rätt och slätt inte bryr mig om. Tvåhundra olika sorters lysknappar. Skoj! Oljefyllda elradiatorer. Ge mig två!

Pappa släpade mig in på ett Jula-varuhus i fredags för att... ja, vad besöket gick ut på är jag lite oklar över, jag var upptagen med att räkna ut hur fort vi kunde ta oss därifrån och tvärs över gatan till Ikea. Något om en av de tvåhundra elknapparna och en metallklump att skruva fast saker i. Skruvstäd? Nevermind. Medan min anfader irrade bland hyllorna försökte jag att lokalisera avdelningen med humor. Takvifte var det närmsta jag kom. Om vi säger så här: det räckte inte riktigt hela vägen till att ge besöket mening.