Jag har börjat lära mig Photoshop. Eller mer korrekt: trycka på knapparna och se vad som händer. Det är minsann lika spännande varje gång. Ctrl + Z knapparna och jag har i alla fall blivit riktigt tighta kompisar. Om det finns en dator-funktion jag skulle vilja ha i verkliga livet så är det den alltså. Oops, är hon vegetarian? Skulle inte ha sagt det där jag just sa om jävla kaninmat. <Ctrl + Z>. Vänta, vad är detta -- tjugo nya foton på Facebook från igår där jag dansar och strippar på barbordet? <Ångra>.

Ni som inte kan Photoshop, ni får bli djupt imponerade av mina skillz. Ni som KAN Photoshop, ni får luta er tillbaka med ett förnöjt leende och låta er uppfyllas av vetskapen om att ju sämre andra klåpare där ute är, ja, desto bättre framstår ni.

För skojs skull klickade jag in på Solentro, en av alla sidor där man kan göra sin egen bloggbok, för att se vad det skulle kosta att få bloggen (eller delar av den) i bokform. Ja, jag är så egocentrerad. Nej, jag drömmer inte New York Times bestseller-list-drömmar, snarare vore det trevligt nu när man är lite till åren kommen att ha en liten bok att bläddra i för att minnas sin ungdom. 
 
För det första kan man i bloggboken inte ha rubriker i texten. Nähä, men skit i det då. För det andra, för det tredje och för det ad infinitum kan man inte ha fetstil, ändra font, kursivera, redigera textstorlek, marginaljustera, centrera.... Ja, det enda man faktiskt kan göra är att kopiera in ord i deras förinställda mallar med text i pekboksstorlek. 

Så vad kostar det då? Tja, för 45 sidor kostar det 433 kr med om man väljer mjukpärm, hiskeliga 730 kr med hårdpärm. För att illustrera hur mycket som får plats kan jag tala om att mitt allra första inlägg tar upp 3 sidor. Jag skulle alltså få in ungefär 15 inlägg i en sådan bok. Med överslagsräkning, om vi antar att varje inlägg snittar på 2 sidor och jag har totalt 790 inlägg, kräver det totalt 1580 sidor för att rymma hela bloggen. I runda slängar skulle en bloggbok med mjukpärm följaktligen kosta 15 000 kr, med hårdpärm närmare 26 000 kr.

Ehhh... tills jag ser löpsedlar med rubriken "Helvetet fryser till is" tror jag det får vara för mig. Jag menar, för de pengarna kan jag lätt gå en kurs i bokbinderi och samtidigt trygga framtiden för en mindre afrikansk by. OCH få pengar över.

(Om någon PR-ansvarig på Solentro läser detta, kan jag vara villig att förhandla detta inläggs existens i utbyte mot -- säg, en inbunden bloggbok, hårdpärm, 1580 sidor).

Du vet att du är svensk när du spenderar hela året med att klaga på hur förbannat tråkigt vädret är, undantaget de cirka fem dagar per år då solen faktiskt skiner och du istället klagar på hur förbannat varmt det är. Solen har skinit två dagar efter varandra nu och jag börjar bli rädd att det här är all sommar vi kommer att få 2009. Jamen det är ju så det brukar vara, typ en fantastisk vecka per sommar, oftast i juli.

Så vad gör jag då? Jag jobbar, jomenvisst. Av en händelse i en stekugn; det är runt +100 +30 grader inomhus och jag är rädd att jag ska dö smälta tuppa av i värmen. Eller gamlingarna, stackarna. Och inte nog med att de måste stå ut med hettan, de har små ettriga sommarvikarier som jagar runt dem med safttillbringare och plastmuggar och inte kan ta ett NEJ! på frågan ska du inte ha lite saft, Britt-Arne? Den lilla trösten är ju att när jag ger mig ut på jakt med Bobs osötade vinbärssaft i morgon är jag efter en minut den enda som kommer ihåg det.

Idag kom jag förresten på mig själv med att bli riktigt, riktigt besviken över att ingen på jobbet spelade in Allsång på Skansen igår. Seriöst! Arbetsskadad vaddå? Det går ju så jäkla utför att det snart inte finns någon väg tillbaka.

Det är med stolthet i rösten jag säger: I survived midsommar 2009. Det var bokstavligen att gå (åka) från en fest till en annan. En sak är säker - det är i byarna det händer, det är i byarna det händer.

Och så gör Jon när han går, när han sitter och när han står...

Midsommarafton: Det numera att betrakta som klassiska firandet i Risberg. Mat i överflöd, vänner, Små grodorna, femkamp och badtunnebadande till klockan halv tre på morgonen.


Midsommardagen: midsommarfirande/födelsedagsfirande av Fia i Vinäs. Vad mer kan man begära av en majstångsresning än spelmanslag, folkdräkter, fiolgnissel och en gubbe som blåser fanfarer i ett horn? (Någon har sagt till mig att byarna firar midsommar olika dagar för att spelmanslaget ska hinna runt till alla byar. Om det är sant eller ej vet jag inte, men det var i alla fall vad jag sa till alla).

Efter tårta, fancy drinkar, spel och skitsnackande på Fias altan spenderades kvällen/natten på Vinäs eget Stureplan, the one and only place to be -- Bärsgard. Precis som White Room fast en lada i trä, medelålder +55 och dans på logen till live-band i cowboy-hattar. Och ingen kö.

Trevlig midsommar, eller kanske glad midpissommar vore en bättre uppmaning med tanke på vädret. Själv åker jag upp till skogen, eller Risberg har jag hört att vissa kallar det. I skogen kan ingen höra dig skrika -- det är helt sant, mobilen saknar täckning. Det som däremot finns är barn, tomtar, grillning, galna hundar, ex, före detta klasskamrater, kaniner, barndomsvänner, majstång och badtunna, så långtråkigt lär det knappast bli.

Med erfarenhet från tidigare midsomrar tar jag med mig MYGGA, raggsockor och sovsäcken min farfar använde i Himalaya (klarar ner till -60 grader). Ha det bra allihop!

Tillsammans gav vi oss ut  med bil i junikvällen för att hitta nya vägar att promenera och hamnade, av ren slump och infall, där alltsammans kan sägas börja. Holens badplats i Orsa, vilket kan tyckas vara ett märkligt ställe men det var dit, för elva år sedan i augusti, vi fjärdeklassare cyklade på tältningsutflykt med skolan. Elva år sedan Cristofer frågade chans på mig (och jag sa ja, och det var hemligt säkert flera timmar innan alla visste om det), sedan killarna stoppade in en groda i tjejernas tält, sedan vår spritt språngade tokgalna lärarinna på fullaste allvar lärde oss att man blir blind om man blir blinkad i ögonen 40 gånger med en ficklampa (vilket naturligtvis skulle testas och så vitt jag vet är alla inblandade än så länge fullt seende).

Och framför allt, det där allra viktigaste som jag inte hade en aning om då: elva år sedan jag och Fia pratade med varandra för allra första gången, badandes i vattnet vid bryggan som inte längre ligger kvar.

Elva år, allrakäraste syster. Vem vet var vi är om elva år, men vart det än är, har jag en känsla av att det inte kommer vara långt ifrån varandra.

Jag lider just nu ett av livets stora kval: val av mp3-ringsignal till mobilen.

Mobilen ringer ju i tid och otid. Egentligen borde man ju inte ha olika ringsignaler för olika personer som ringer, utan beroende på vem som står bredvid. Nu måste man hitta EN ringsignal som är lite lagom rolig (men inte FÖR rolig om man måste svara ex. i närheten av morföräldrar) och som är representativ för mig (eftersom alla vet att hela personligheten sammanfattas i ringsignalen), samtidigt som det inte får vara en FÖR bra låt eftersom man garanterat tröttnar på den efter ett tag. Dåligt. Dessutom ska det vara något man kan stå för inför en hörsal med 300 personer ifall man glömmer stänga av ljudet på föreläsningar (fråga killen som hade Elena Paparizous 'My Number One' som ringsignal hur kul han tyckte det var). Hrm. Knepigt det där.

Och sen när man väl valt eländet (Abba eller Lars Winnerbäck) hamnar man i den där nedriga invänjningsperioden när man inte insett att man bytt utan bara går runt och undrar varför den där låten spelas om och om igen. Så framemot augusti kommer jag väl börja svara i telefon igen.

I sommar har jag bestämt att det banne mig ska bli en boksommar. Jag som alltid varit en riktig boknörd, så pass avancerad att jag använde boktravarna vid min säng som nattduksbord, har nog blivit mättad av dessa tusentals sidor kurslitteratur de senaste åren. Men nu ska det bli ändring -- I feel the winds of läslust igen!

På nattduksbordet (jag fick ju lov att skaffa ett när jag inte hade böckerna längre) ligger just nu blandade titlar så som Champagneflickan (sann, om en svensk tjej som blir strippa i Köpenhamn), Historiens 100 viktigaste svenskar, Pappersväggar (skräcknoveller av underbara John Ajvide Lindqvist) och fjärde delen i Twilight (en serie jag inte blivit biten av -- haha...ha -- men slöläser ba'fatt). Har ni några boktips att dela med er av, vad som helst, så kliv dit i kommentarerna vettja!

I'm alive and, ja, kanske inte kicking direkt just nu där jag halvligger i sängen med nersatt hjärnfunktion, men åtminstone småryckandes. På de två dygn sedan jag kom tillbaka till Mora har jag hunnit vara social med mormor och morfar, göra Mora (tog en förmiddag), konstatera att någon idiot som inte insett att min sommar kommer bestå av cykelfärder till/från jobbet packat med obscent mycket kläder när jag inte tittade, börja en datakurs (distans-sommarkurs), dricka te med Fia OCH nu idag jobba ett arbetspass. Annars har sommarlovet varit lugnt.

Sitter här med morgonens första -- men garanterat inte sista -- kaffekopp, ber att koffeinet ska kicka in och tittar tills dess med ett öga i taget. På golvet är livet det nödvändiga för att överleva en sommar i Mora nerpackat i väskor, kassar och blåa IKEA-påsar varvat med Guitar Hero-gitarrer och krukväxter som bevisligen tål en hel del men sannolikt inte tio veckor utan vatten. Om cirka en halvtimme är taxi Mormor och Morfar beställd och då ska vi leka tetris med min packning och Volvon innan det bär av norrut. Vi ses på andra sidan.

I dag har det gått ett år sedan vi skrev dendärjävlastatistiktentan, 5 timmar rent helvete, svettiga av stress och den kvalmiga värmen i tentasalen på Pollacksbacken, den som bara för otur med sig och där ångesten på något sätt sitter i väggarna. Allt som hänt, jag kan inte gå med på att det är ETT HELT ÅR. Jobbsommaren i Mora, New York, Företagsekonomi A med den totalt psykande poäng-betygssättningen, gräddgasquen och alla utgångar, julafton och nytt år, Nationalekonomi A, Spanien, valborg... och nu sommar igen. Time flies.

Det är också tre år sedan vi tog studenten. Ibland kan jag sakna gymnasiet, tryggheten i den lilla världen, men vill inte tillbaka. Det var en annan tid. En del saker känns som igår och en del är evigheter sedan, det hände någon annan. Och så är det ju. Så mycket har hänt under de här tre åren att man inte skulle kunna låta bli att förändras även om man försökte. Alla nya människor man träffat, gamla man glidit ifrån och sen de gamla man glidit ihop med igen. Jag har bott i London, blivit kär och sen o-kär, rest, jobbat, upplevt, och pluggat klart halva ekonomutbildningen. Eller om vi säger det så här: om 1,5 år har jag en examen. Gulp på det.

Nu har jag en dejt med tre fina flickor utanför Upplands nation för att fira att vi överlevt två terminer till, att det på tre månader inte existerar något som heter "tentaplugg" och att sommaren nog pallrar sig hit snart. Gudars vad jag kommer sakna de här människorna och den här stan.

... går till den småsöta jordgubbsförsäljaren utanför Ica som -- trots att jag var helt osminkad, o-outfittad och såg ut som något otrevligt katten släpat in -- småflörtade och fyllde på min uppenbart redan fulla jordgubbskartong med 100 extra gram jordgubbar "det var lite lite i den". De osminkade singeltjejernas Gud ser sådant!

Idag vaknar jag oändligt tacksam över att jag igår trotsade ösregnet och gav mig ut på kaffeexpedition. Sista dagen innan tentan som står mellan mig och sommaren, internationell makroekonomi, och jag behöver all slags energi jag kan få. Man kan argumentera att om jag glömt igår ligger ju Konsum bara ligger fem minuter bort. Sant. Men. Det är en promenad genom ett befolkat område. Massor av provocerande hurtiga joggare. Barnfamiljer. Pensionärer som är fysiskt inkapabla till att fly snabbare än i snigelfart. Ta ifrån mig mitt koffein and suffer the consequences.