Tillsammans gav vi oss ut  med bil i junikvällen för att hitta nya vägar att promenera och hamnade, av ren slump och infall, där alltsammans kan sägas börja. Holens badplats i Orsa, vilket kan tyckas vara ett märkligt ställe men det var dit, för elva år sedan i augusti, vi fjärdeklassare cyklade på tältningsutflykt med skolan. Elva år sedan Cristofer frågade chans på mig (och jag sa ja, och det var hemligt säkert flera timmar innan alla visste om det), sedan killarna stoppade in en groda i tjejernas tält, sedan vår spritt språngade tokgalna lärarinna på fullaste allvar lärde oss att man blir blind om man blir blinkad i ögonen 40 gånger med en ficklampa (vilket naturligtvis skulle testas och så vitt jag vet är alla inblandade än så länge fullt seende).

Och framför allt, det där allra viktigaste som jag inte hade en aning om då: elva år sedan jag och Fia pratade med varandra för allra första gången, badandes i vattnet vid bryggan som inte längre ligger kvar.

Elva år, allrakäraste syster. Vem vet var vi är om elva år, men vart det än är, har jag en känsla av att det inte kommer vara långt ifrån varandra.