Med blod som temat för dagen möttes jag, Lena och Anna upp på Waterloo Stationen i går förmiddag. Vår första anhalt var Old Operating Theatre Museum, som vi hittade i en DN-artikel över oväntade saker i London. Museet är uppbyggt kring en riktig operationssal som användes under tidigt 1800-tal, där man utförde akuta amputationer, operationer m.m. Den föll dock i glömska och fram till 1956 var det bara en sägen att det någonstans i London skulle finnas en operationssal i ett kyrktorn, då någon hittade på den igen och under de senaste fyrtio åren har det varit ett museum.

Utan karta men med en ungefärlig uppfattning om vart museet borde ligga tog vi tunnelbanan till London Bridge. Vi snurrade runt något varv via Tooley Street, London Bridge, en inklämd kyrka, en ruffig bakgata och slutligen till en turistkarta som visade oss vägen (ungefär tillbaka dit vi började, vart annars?). På en tvärgata hittade vi en skylt som talade om för oss att vi kommit rätt, så vi klev in genom dörren till ett litet rum med lite broschyrer och en dörr till en smal, brant spiraltrappa i trä. Efter en kort överläggning bestämde vi oss för att pröva lyckan och följa trappan, vilket visade sig vara ett klokt drag då vi efter ett okänt antal trappsteg hamnade vid "entrén" till museet. Vi köpte våra inträdesbiljetter av en uttråkad tonårstjej och gav oss av in på utställningen.

På utställningen kunde man beskåda allt från konserverade hjärnor, riktiga skelett och diverse undersökningsinstrument till tarmsköljningsanordningar, nappflaskor och undersökningsbord. Lätt makabert men väldigt fascinerande. I själva operationssalen – med plats för 150 personer på läktarna – fanns operationsbordet i trä kvar, fullt med väl synliga djupa hack där läkaren uppenbarligen sluntit med kniven. Nice. Hygien var ett okänt begrepp och varannan patient dog inom två dagar av operationerna. Under golvet i operationssalen hade man fyllt upp med 10 cm sågspån, för att förhindra att blodet från droppade igenom ner till kyrkan därunder. Alla operationer genomfördes dessutom utan bedövning - det fanns helt enkelt inte.

Old Operating Theatre var dock inte nog för att släcka vår törst efter blod, så efter en snabb lunch gav vi oss glatt av till London Dungeon. Där fick vi köa i 45 minuter för att komma in, efter att ha avböjt erbjudandet att för 3 pund/person slippa kön från en trevlig man som såg ut att ha fått en omgång av Edward Scissorhands. Väl inne blev vi fotograferade – Lena utplacerad vid skampålen (vem annars?) och Anna och jag utrustade med yxor. Väldigt vackert.

Efter ytterligare lite köande började det roliga på riktigt. Vi slussades från "rum" till "rum" mellan olika otäcka händelser i den engelska historien (riktiga och påhittade) av välspelande guider med varierande otäckhetsfaktor. Vi upplevde till exempel pesten, Jack the Ripper, den stora branden 1666, ett fängelse, spegellabyrinter, en åktur i en "stock" i vattnet genom helvetet, demonstrationer av tortyrredskap och naturligtvis en massa blod, tarmar, sjukdomar och elände i största allmänhet. Om vi hade kul! Hela "guidningen" måste ha tagit närmare två timmar och det var verkligen valuta för pengarna – en riktig höjdarupplevelse. Dock konstaterade vi att man nog ska ha fyllt tvåsiffrigt för att, ahem, uppskatta det. De föräldrar som släpat dit sina 6-7 åringar bad praktiskt taget om att få betala dyra terapeuträkningar det kommande decenniet.

Upprymda efter våra tvivelaktigt smakfulla äventyr gav vi oss av mot Bond Street/Oxford Street för att runda av dagen med lite shopping. Jag försökte utan framgång att hitta ett par solglasögon som inte får mig att se ut som flugkvinnan eller som att jag rymt direkt från skidbacken. Skitmode säger jag bara (ja, naturligtvis är det modet det är fel på). Dagens inköp blev en svart/vitrandig tröja från H&M. Den var riktigt snygg och för 15 pund kan jag leva med att den antagligen kommer att passa Björne efter några tvättar.

Runt sextiden då butiksbiträdena snudd använde fysiskt våld för att tvinga ut oss ur affärerna bestämde vi oss för att kasta in handduken. Det märks att det här med storstad har stigit en lite åt huvudet när man börjar gnälla över att butikerna stänger klockan sex en söndag. (Men de kunde ju faktiskt ha öppet till sju i alla fall. Och det är väldigt irriterade när man precis missar tunnelbanetåget och får vänta TRE minuter på ett nytt).

Vid tjugo i åtta var jag hemma igen och Mr D hämtade upp mig vid tågstationen (eftersom han ändå hade ett ärende ute då, jojo). Hemma hade Mrs D sparat både middag och efterrätt åt mig – jag har tränat dem bra på bara några veckor! Nästa trick blir att lära Ni sitta fint och skaka hand i utbyte mot en Frolic. När hon bemästrar det – enligt mina beräkningar om någon vecka - ska jag lära henne skälla Imse Vimse Spindel.

Denna vecka är det half term-lov för barnen (vissa skolor i alla fall). Ni är idag med den gamla nannyn Vanessa och jag är "ledig", undantaget en körlektion på två timmar i eftermiddag som jag aktivt förnekar. Moving on. I morgon och på torsdag har jag heldagar med Ni, under vilka jag har spektakulära planer på både banankaka och halsbandstillverkning. Onsdag är en ledig dag så jag tänkte passa på att motionera kreditkortet lite, eventuellt i Guildford. Det har visat sig att både Chessington och Legoland (nöjesfälten) har stängt, så på fredag har jag, Mrs D och Ni istället planerat en heldag á la tjejer. Först ska vi åka och bowla, sedan äta "tjejlunch" (oklart hur denna skiljer sig från luncher som inkluderar medlemmar av båda könen) och shoppa i Woking. Förhoppningsvis blir det en ganska lugn vecka. I första hand satsar jag på att överleva körlektionen - allt utöver det är bara bonus.