Varje dag bjuder som bekant på nya utmaningar, och idag kom den i form av en körlektion. Jag har börjat inse att jag inte kan undvika hämtandet från skolan hur länge som helst, så när Mrs D dök upp förra veckan och tillkännagav att hon bokat in en körlektion var det bara att se glad ut, medan jag i mitt huvud alternerade "hjälp, hjälp, hjälp" med "dubbelkommando, dubbelkommando, dubbelkommando".

Enligt papprena skulle min körlärare heta Mr Berry – Herr Bär med andra ord – och jag försökte trösta mig med att om man kallas för Mr borde man väl i alla fall kommit upp i en någorlunda respektabel ålder och därmed åtminstone ha nog med talang för körskolelärande för att överleva... väl?

Körlektionen var inbokad klockan två, då Herr Bär skulle dyka upp här med sin bil. Vid ett ringde en lätt stressad Mrs D, som upplyste mig om att körskolan ringt henne – Mr Berry kunde inte komma (jag lämnar fältet öppet för spekulationer om varför). Istället hade jag fått en annan körskolelärare – James. Inget Mr, inget efternamn, bara James. James Bond, föreslog Lena, vilket omedelbart gav upphov till en rad spin-off skämt på "licence to kill".

Fem över två ringde det på dörren. Utanför stod en kille i 25-årsåldern med halvlångt brunt hår och halvskägg, iförd en skjorta med några uppknäppta knappar för mycket, lila solglasögon (!) och två träpärlhalsband runt halsen. Om det här var en amerikansk tonårsfilm skulle han vara surfarkillens flummiga kompis som sitter på stranden i hysteriskt mönstrade badshorts, säger "dude" i varannan mening och röker olagliga substanser.

Everyone, meet James.

Vi klev i alla fall in i den lillalilla Forden (som min Mercedes skulle svälja i en enda tugga) och körde några varv runt kvarteret, under vilka jag lärde mig att James skarpt gillar att överanvända orden "fantastic", "cool" och "lovely" samt att klämma ihop tre "good" till ett enda ord – "goodgoodgood".

Efter att James konstaterat att vi var "cool" och att han inte omedelbart behövde ta en extra livförsäkring, gav vi oss ut på Stora Vägen. Trots att jag satt i en helt ny bil och att det var ganska mycket trafik gick det riktigt bra. Bilen var relativt lättkörd och det var lättare att slappna av bakom ratten med vetskapen att om det skiter sig så är det inte mitt fel på riktigt. Vi körde till och runt i Weybridge ett par gånger samt ett par andra ställen jag inte har en aning om vilka de var – alla hus och vägar ser likadana ut här och rondellerna är mer eller mindre lika knäppa vart man än åker.

Summan av körlektionen: inget blodvite, inga vagnskador och inga personskador, möjligen undantaget att jag råkade sopa till James rätt rejält när jag försökte få i ettan och gled av växelspaken. Oops. Men om man bor i ett land med vänstertrafik får man faktiskt automatiskt skylla sig själv.

Parkerade utanför huset igen definierade James min körning med orden "fantastic, seriously" och sa att det mest handlade om att vänja sig vid körningen (nähä?) och att få självförtroende. Han föreslog att vi nästa gång ska ta en tvåtimmarslektion  (nån som har lust att bjussa på en Valium?) för att kunna öva på vägen till Nis skola och fokusera ingående på alla "tricky things", genvägar och tips under körningen, vilket jag tyckte lät som en hyvens idé. Jag tar glatt alla körlektioner jag får - det är ju inte som att jag är den som betalar. Och eftersom jag har en känsla av att Mr och Mrs D inte har så stor lust att börja leta efter en ny au pair och ännu mindre en ny dotter, kommer de inte att protestera.

Pust. Nu tror jag bestämt att jag ska fira min existens med lite choklad.