I fredags - a.k.a. Girls day out - åkte jag, Mrs D och Ni först till Woking för att bowla. Jag vann ena omgången (eller vaddenkorrektatermenärinombowling) och Mrs D den andra, vilket ledde till att Ni trots utmärkt poäng för sin ålder surade lite. Nioåringar är dock inte världens mest avancerade varelser och det tog inte mer än ett glas slush ice (halvsmält isglassaktig sörja, imo något man bör akta sig för) för att bota det. Vi tittade lite i affärer i någon timme innan vi gav oss ut på en jakt efter en Pizza Express för att äta lunch (ska du äta pizza i England - hitta en Pizza Express). Det gjorde dock inte vi. Vad vi visste var att det fanns en, dock ej vart. Efter ett tags letande tröttnade Mrs D, packade in oss alla tre i bilen och körde till Pizza Express i Weybride, ett par mil bort. Det är ju ett alternativ till att fråga efter vägen...

Guildford och shopping stod på schemat i lördags. Runt halv elva möttes Lena och jag på stationen i Guildford och gav oss in i folkvimlet på shoppinggatorna med skarpvässade armbågar. Shoppingutbudet i Guildford är faktiskt rätt bra, det finns både de stora kejdorna och lite udda butiker. Bland annat hittade vi en Ordning&Reda-butik på en sidogata och drabbades av en lätt släng Sverigekärlek... men det gick över. Efter många om och ännu fler provningar (förlåt Lena) hittade jag äntligen ett par snygga svarta jeans på TopShop och lyckades dessutom få 10% rabatt med mitt studentkort - hurra!

Vid fyratiden eller så åkte vi hem till mig och plöjde några Grey’s Anatomy-avsnitt. Ni hade en av sina vänner där för en sleepover, så istället för att laga mat åt oss allihopa beställde Mr och Mrs D take away från en kinarestaurang. Och som alltid beställde de för mycket – den här gången var det två skålar risbröd, fyra olika förrätter plus kinesiska pannkakor med anka m.m. och sedan fyra huvudrätter. Både Ni, hennes vän, jag och Lena var mäkta mätta innan ankan kom in och proppstoppmätta när de ställde fram huvudrätterna. Småtjejerna gav upp medan jag och Lena gjort vårt bästa för att sympatiäta lite av huvudrätterna. Mr och Mrs D fick nog äta äta citronkyckling, lamm i grönsakssås, friterade räkor och sea weeds till både frukost och lunch igår...

Eftersom tågen härifrån till Lena enligt omisskännlig kollektivtrafikslogik tar över en 1,5 timmes när det borde ta max fyrtio minuter, sov Lena helt enkelt över här, vilket också gav oss möjlighet att se på Grey’s till efter midnatt. Och, visade det sig, att under natten slåss om exakt vart mittlinjen i sängen gick och vem som inkräktade på vems sida. Ärendet är i skrivande stund ännu inte avgjort.

I går morse klev vi upp i ottan (i.e. runt halv åtta) och gav oss in till London för att ta del av det kinesiska nyårsfirandet. Efter en lätt detour in till Waterloo, orsakad av vår vän "engineering work" som alltid vill vara med på ett hörn, tog vi tunnelbanan till Picadilly. Därifrån gick vi till Leicester Square ett par hundra meter bort där festligheterna pågick som bäst och gatorna var packade med människor som ville fira in grisens år.

Lena köpte en rosa uppblåsbar gris, komplett med knorr där bak samt ljudeffekter i form av pipningar när man (läs: Lena) klämde på den. Den "lilla" grisen gav oss/Lena en hel del uppmärksamhet och många nyfikna, be-undrande och bara undrande blickar (antalet blickar steg i direkt relation till vårt avstånd till Chinatown). Vi vandrade runt på gatorna lite, men det kom bara mer och mer folk och till slut var det inte roligt längre. Efter att vi tillbringat cirka femton-tjugo minuter ihoppressade som sardiner från alla möjliga håll på en smockfull gata där hastigheten mättes i centimeter/minut var vi ense om att vi gjort vårt för att bidra till grisfestligheterna.

Lätt matta men vid gott mod åkte Lena, jag och grisen till Hyde Park Corner där Lena ledde vägen till Hard Rock Café. Det var fullt när vi kom dit men vi blev uppskrivna på en lista och fick en sökare i handen, som tio minuter senare blinkade och pep att det var vår tur att komma in. Praktiskt. Enligt traditionen beställde vi garlic bread till förrätt och till huvudrätt åt vi båda - under devisen "Riktiga tjejer petar inte i maten" - biff med stekta svampar/lök, pommes frites och vitlökssmör. Mums! Under måltiden hade vi nöjet att njuta av inte bara maten, musiken och armhävande servitörer utan även live-underhållning i form av roddare som monterade scenen och soundcheckade för Aerosmiths spelning där idag. Spännande!

Någon timme senare rullade vi mer eller mindre tillbaka till tunnelbanan och åkte till Regent's Street, där vi tillbringde ett par timmar med skeptiker-shopping (d.v.s. att rata de flesta butiker utan att gå in och avfärda resten strax innanför dörren). Säga vad man vill men det är ju i alla fall en väldigt ekonomisk form av shopping. Vid femtiden satte vi punkt och jag tog tåget hem igen. Kvällen hade kunnat ta en intressant vändning då jag somnade strax efter att tåget lämnat Waterloo och vaknade en halvminut innan tåget rullade in på min station. De där ljudisolerande hörlurarna är både a blessing and a curse...

Hemma bjöd Mrs D på söndagsmiddag i form av Shepherd's pie - det är alltid antingen det eller roast dinner på söndagar. Mrs Ds väninna Jill med dotter (som är lika gammal som Ni och en av hennes bästa vänner) var också där så det var full fart. Jag ska jobba lite extra åt Jill några timmar i veckan och stryka tvätt åt henne. Hon har tre barn som alla har skoluniformer och som alla byter kläder varje dag, vilket bara det ger t.ex. 15 skjortor att tvätta/stryka i veckan...

Idag var jag i skolan igen och gäspade mig igenom ett par timmars genomgång av tråkgrammatik. Tyvärr, tyvärr, tyvärr visade det sig att de inte ska ha någon Cambridge-kurs på Brooklands på grund av brist på elever, så som det ser ut nu blir jag kvar i denna grupp men läser Cambridgekursen på egen hand (med hjälp av läraren) och gör slutproven som extern elev i Wimbledon. Det är inte den perfekta lösningen men jag antar att det får duga. Jag har beväpnat mig med en rejäl hög kursböcker om Cambridge Advanced-kursen, så nu ska det banne mig bli läsa av!