Runt halv åtta i går kväll träffades jag, Anna och Lena vid Wimbledonstationen och gav oss av mot Odeon-bion. Trots cirka olika 50 biosalonger (kändes det som), stod filmvalet egentligen bara mellan Dreamgirls och Babel. Efter att ha sett filmaffischen till den förstnämnda dömde vi snabbt ut den som "en film som mest handlar om Beyoncés rumpa" och satsade istället på Babel. Biobiljetterna var lite dyrare än i Sverige, £8, men med student-id fick jag £2 rabatt - helt ok.

Värre var det med biotillbehören, utropstecken. Till alla tres förtjusning fanns det svenskt plockgodis från Candyking - Karamellkungen alltså. Mindre förtjusande var priset, £1.10/hg – cirka 15 kronor, och det faktum att det undantaget tre-fyra sorter bara fanns okänt, suspekt godis. Jag köpte 1 hg lösgodis, en mellanpopcorn och en liten läsk och för detta förväntades jag betala £8 – 120 kronor! My God, vi såg nog lite roliga ut alla tre när vi betalade för våra goods. Men vi skrattade mest åt det och konstaterade att nästa gång är det medtagen läsk och mikropopcorn som gäller.

När vi väl funderat ut hur man tog sig in i biosalongen (-"Men det står ju 3 här på dörren." –"Om vi provar att dra istället för att trycka kanske...?") och lokaliserat våra premium seats (extra lyx för £1 - bredare säten och extrautrustning i form av en dryckeshållare - yeeha) var klockan nästan exakt 20.40, tid för bion att börja.

Dumma svenska flickor som inte fattar att det angivna klockslaget inte är starttiden för filmen, utan för det maraton av reklam som föregår filmvisandet. I ungefär en halvtimme fick vi tillfälle att njuta av högkvalitativ underhållning i form av reklam för allt från låneavskrivning, datorer och läsk till bilar, hastighetssänkningar och mer bilar. Mest av allt verkade det dock - logiskt nog - vara reklam för bion i sig.

Runt tio-kvart över nio började äntligen filmen. Eller ja - äntligen och äntligen. Ingen av oss tre var direkt imponerad. Det är säkert fel, eftersom det antagligen är den sorts film som man ska tycka om – en sådan som människor med scarves knutna på europeiskt sätt kan dissekera när de sitter på en uteservering någonstans och dricker rödvin med lillfingrarna pekandes utåt. Det finns säkert oändliga källor av Meningar i tiominuters scener med en döv japansk tjej går på disco eller den torra vinden som blåser över de kala marockanska bergen, men det överlåter jag generöst till någon annan.

Filmen var kort sagt långtråkig och i alla fall en timme längre än den rimligen borde ha varit. Närmare halv tolv stapplade vi ut från bion, mer än mätta på japanska fjortisar och en åldrande Brad Pitt. Anna åkte hem till sitt medan Lena och jag åkte hem till mig, c/o Mr & Mrs D. Förvånansvärt nog var Mr D fortfarande uppe när vi kom hem runt halv ett, han satt i vardagsrummet och "tittade på film" – förmodligen ville han bara vara säker på att vi kom tillbaka in one piece...

Halv åtta i morse studsade (nåja) jag och Lena upp ur sängen, fast beslutna att göra det mesta av lördagen. Strax efter tio var vi inne i London och började vår dag på Harrods, som var förvånansvärt lugnt och obefolkat. Harrods är en upplevelse i sig (NK, släng dig i väggen) men vi hittade faktiskt några riktiga fynd på rea – vad sägs till exempel om en vanlig, stickad, svart polotröja från Roberto Cavalli nedsatt från 15 000 till 7 500 kronor?

Vid fika/godisavdelningen bestämde Lena och jag att det var läge att boosta blodsockret lite. Vi planterade oss vid en glassbarsliknande servering och konstaterade att priserna på glassefterrätterna började någonstans runt £8 pund och fortsatte uppåt. Men man lever bara en gång och allt det där så vi beställde glatt in varsina storslagna glasskapelser - min vaniljglass/kolaglass/nötter/kolasås och Lenas samma sak fast med choklad istället för kola.

Det var ju helt klart i en klass för sig - mums! Därmed inte sagt att prissättningen är berättigad, men ärligt talat betalar man ju för upplevelsen också. Mätt blev man i alla fall - varken Lena eller jag orkade mer än 1/3 av våra glassar, trots att vi verkligen försökte.

När vi var klara med Harrods och tittat runt lite i Knightsbridge åkte vi vidare till Convent Garden, där det allmänt var tjo och tjim med gatuunderhållare, musikanter, operasångare, människor som bröt sig ut ur tvångströjor, cyklade på enhjulingar och sådant. Lena och jag roade oss länge med att utforska marknadsstånden och de roliga, udda småbutikerna runt Convent Garden. När Harrodsglassen sjunkit till en acceptabel nivå uppsökte vi närmaste Pizza Hut (allt budgeten tillät efter vår lyxiga förrätt) som var så proppfullt att folk köade för att få bord. Då Lena och jag bara var två - eller om vi möjligen lyckades charma kyparen - fick vi smita förbi kön och blev visade till ett bord. Vi beställde varsin pizza och väntade.

Och väntade.

25 minuter senare kom maten, ungefär samtidigt som Lena och jag bestämt oss för att ta springnota på våra 7-ups. Som Lena sa – vad då snabbmat? Nåja, de hade väl kanske några råttor att slå ihjäl i köket eller så. Vi åt vår lunch, tillagad enligt principen "man får vad man betalar för", och gav oss av därifrån så fort vi kunde.

Efter att ha köpt varsin cd-skiva av en förkyld gatumusiker styrde vi kosan till Notting Hill, där vi efter viss möda och många mer eller mindre intressanta småbutiker hittade Portobello Road. Vi strosade runt lite i området och tittade lite på marknaden med allt den hade att erbjuda (med betoning på allt), tills klockan blev sen eftermiddag och marknadsmänniskorna började plocka ihop sina saker.

Vid halv fem när det började skymma konstaterade Lena och jag att vi fått nog med spänning för en dag. Jag tog tåget hem till mitt, där Mrs D väntade med en avancerad roast dinner. Efteråt kikade vi på Dancing on Ice - Ulrika [Oool-ri-ka] Jonsson blev utröstad ikväll, föga förvånande då hon efter Svennisaffären är ungefär lika populär i England som ett hårstrå i maten. Jag planerar en tidig kväll, men i morgon är det dags igen. Watch out London - here we come!