I egenskap av Förste-Au Pair var jag under gårdagen tilldelad det fulla ansvaret för familjens kronjuvel. Ädelstenen i fråga sov och snarkade när jag klev upp vid åttatiden igår morse. Jag hann städa halva huset, tvätta två tvättar och ta emot leveransen av veckans varor från Tesco innan jag vid elvatiden hörde trippande steg i trappan. I hallen uppenbarade sig en fullt påklädd nioårig tjej med borstat, uppsatt hår som talade om att hon bäddat sängen, städat upp i rummet och nu ville ha frukost. Jag var så upptagen med att plocka upp hakan från golvet att jag inte sa något när hon hällde upp tre gånger det rekommenderade veckointaget av frukostflingor i sin tallrik (nummer 8756 på listan "Varför 9-åringar inte styr världen").

Strax efter "frukost" ringde det på dörren och utanför stod familjens vänliga next door neighbour som jag träffat några gånger förut. Han arbetar som läkare på samma barnavdelning som Mrs Ds bästa väninna (som också bor på vår gata). Han frågade lite hur det stod till och om jag trivdes i England. Sedan bjöd han med mig och Ni på skridskoåkning (!) med honom och hans två barn senare i veckan. Mitt rykte som skidskoåkare har uppenbarligen inte nått England. Mark my words, he'll never know what hit him.

I delvissolskenet tog Ni och jag en promenad ner till the village (ett sammanfattande ord för "en mindre stad som nästan är en håla, vars utbud är begränsat till några matbutiker, bokhandel, postkontor, optiker och några välgörenhetsaffärer"). Om jag haft flätor och vi befunnit oss på en sandstrand hade vi säkert platsat på någon av de där affischerna med au pair-propaganda som argenturerna gillar att klistra upp i skolbibliotek och hos syo-konsulenter.  

När vi kom tillbaka bakade vi en banankaka, utan ströbröd eftersom det tydligen inte är någonting engelsmän sysslar med. Mrs Ds förslag var att baka med bara smör som smörjning i formen, och det är mycket möjligt att man kan det (precis som man kan genomföra fallskärmshopp utan fallskärm), men eftersom hon har ungefär lika stor erfarenhet av bakning som jag har av raketbygge gav jag mig in på att göra eget ströbröd genom att riva toastbröd. Ni var nog inte helt övertygad – inte jag heller – men necessity is the mother of invention och tro det eller ej, kakan släppte formen utan att jag behövde bruka grövre våld. Anna - det engelska köket, 1-1000.

Efter att ha avverkat en Harry Potter-film lärde jag Ni att vika loppor – ni vet de där med en massa olika färger som man skriver pinsamma saker i. Då jag inte bara överlevt min egen barndom utan dessutom x antal timmar som "fröken" på dagis/fritids anser jag mig vara något av en expert inom området lopp-vikning. Efter att ha testat loppan på mig, utsåg Ni sina intet ont anande föräldrar till loppans offer. Stackars Mr och Mrs D - när de klev innanför dörren var de nog inte beredda på att bli överfallna och tvingade att utföra saker som "Show some dance moves" och "Sound like a pig". Trust me, det var underhållning på hög nivå.

Idag, som var en helledig dag för min del, utforskade jag och Lena vad Wimbledon hade att erbjuda. Min jakt på solglasögon fortsatte, lika fruktlös som kylskåpen hos deltagarna i Du är vad du äter. Vid solglasögonavdelningen i ett av varuhusen blev jag överfallen av en überentusiastisk försäljare (varning I), med hår ett steg från kritvitt på färgskalan (varning II) som absoluuut (varning III) visste vilka solglasögon jag skulle passa i (varning IV). Ett par minuter senare räddade Lena mig från att behöva förklara för Försäljaren varför jag inte ville betala 4 500 kr för ett par Versace-brillor som, av storleken att döma, antagligen kunde få in ett antal parabolkanaler.

Jag har fortfarande inte kommit över hur dyr utematen är här. 70 spänn för en sorgligt liten smörgås med några ledsna salladsblad, en soltorkad tomat och några bitar torr kycklig anno förra året - det är inget annat än rån! Lena och jag letade gata upp och gata ned i Wimbledon innan vi gav efter för hungern på en halvtaskig varuhusrestaurang med sura servitriser. Jag är fortfarande inte säker på vad min smörgås innehöll, men om vi väntar ett tag är det mycket möjligt att det visar sig.

I morgon är det jag och Ni mot världen igen. Jag tänkte vi skulle göra lite halsband av pärlor jag tog med från Sverige och sedan har jag inte tänkt mer. Hon är en lätthanterlig liten tjej och blir det tråkigt kan jag ju alltid lära henne hur man gör bakpulverbomber, svär på svenska (russinbulle!) eller något annat kreativt.