Mer Kalles Kaviar åt folket


I fredags kväll landade Eliaz välbehållen i kungariket England och anlände med väskan till största del packad med saker jag beställt, från grahamsmjöl och Kalles Kaviar (ni kan himla med ögonen... vänta lite... nu) till Plopp och Kungsörnens makaroner. Det var julafton, påsk och födelsedag komprimerat till ett, vill jag lova. Äntligen kan jag baka grahamsbröd och äta mina kokta ägg med kaviar, hurra!

Vid elvatiden i lördags anlände vi till centrala London, tillsammans med vad som tycktes vara resten av Englands befolkning, och åkte till Piccadilly. Där letade vi (eller snarare "vi") sällsynta andra världskriget-böcker på Waterstone's (med framgång!) och betraktade ett gigantiskt Gott & Blandat-demonstrationståg (obligatoriskt George Bush-hat, pro-Palestina, ut ur Irak, inte in i Iran mixat med förtryck inte homosexuella, rädda isbjörnarna, diska inte under rinnande vatten o.s.v.), innan vi vandrade upp för Regent's Street, tog en fika på Starbucks och undersökte Hamely’s färgglada värld. Om man ändå var barn igen...

Efter en kort stund på Oxford Street (det behövs inte så mycket mer) vände vi och letade oss nedåt igen via sidogatorna. Vi råkade på ganska dyra varuhuset Liberty, mindre men betydligt charmigare än Harrods. Jag föll pladask, och inte bara för att de hade ett helt rum tillägnat handväskor ("Anna, om du går in i det där rummet kommer vi inte härifrån idag"). Bland inköpen återfinns en orginell bok – The book of lists: London – där man kan läsa om allt från de mest udda muséerna i stan och kända prostituerade (!) till personer som flytt från Towern och 14 av de mest underliga saker som hamnat på Londons kollektivtrafiks hittegodsavdelning (en vasektomi-utrustning och döda fladdermöss i en burk, för att nämna två). Jag hittade också en underbar liten svart "igelkott" man kan fästa gem på (bör ses innan ni stämplar mig som mentalt otillräcklig) och en läcker kapsylöppnare, båda från Alessi.

Efter att ha letat oss ned till Piccadilly via Carnaby Street och ett antal mer eller mindre intressanta bakgator, tog vi tuben till Green Park och åt lunch på en parkbänk där, under uppsikt av en mindre armé duvor med total avsaknad av självbefarelsedrift. Sedan gick vi ned till Buckingham Palace, skrattade åt de marscherande <infoga plural av "beefeater" här>, spekulerade i vad drottningen kunde hålla på med och försökte lista ut vad poliserna Buckingham Palaceutanför hade för slags vapen. När vi tröttnat på det gav vi oss tillbaka ned under jord (jag har aldrig sett sådan trängsel, de fick lov att släppa in folk i omgångar) och åkte till Knightsbridge, där vi tillbringade någon timme på Harrods.

I extas kombinerat med tillfällig sinnesförvirring efter att där ha hittat det Chanel-nagellack i min färg som egentligen utgått ur sortimentet och är slutsåld överallt i London med omnejd, råkade jag skaffa ett Harrodskort. Nåja, efter att ha lämnat i princip alla mina kort hemma i Sverige kan jag behöva lite utfyllnad i plånboksfacken. Dessutom behöver jag ju nu bara spendera £99982 innan jag får det svarta Harrodskortet och kan åtnjuta förmåner som 2 timmars gratis parkering och "prioritetsservice" (?!?) vid tidsbokning. För det förstnämnda måste onekligen vara ett stort problem för de som i sin budget har plats för 150 000 kronors shopping på Harrods...

Efter Harrods åkte vi tillbaka till Piccadilly och åt en otroligt god (räkna superlativen i detta blogginlägg och vinn en årsförbrukning av konservburkar!) och mättande middag på en thairestaurang. Det mest förvånande av allt är att fast den bara låg ett stenkast från tumultet på Regent's Street och Piccadilly, var maten jättebillig. £5 för en stor tallrik valfri mat + en läsk kanske inte låter som ett kap, men betänk att vi pratar om en stad där en ledsen liten baguett som tangerar bäst-föredatumet med lite tur ligger i samma prisklass. Kap, alltså.

Mätta och nöjda åkte vi till Waterloo och promenerade längsmed den väl upplysta Themsen medan vi betraktade London by night. Det var väldigt mysigt, tills vi började frysa efter någon timme och åkte hem. Ösregn mötte oss på perrongen hemma, kul kul kul med bara ett trasigt paraply att dela mellan oss två. Eliaz anklagade mig för att prioritera handväskans plats under paraplyet framför hans och jag har fortfarande inte svarat, för alla inblandades skull.

Hemma var det full rulle, Mr och Mrs D hade middagsbjudning för sex av sina vänner vilket också innebar deras barn, så huset kryllade av främlingar och småttingar. Jag och Eliaz satte oss i säkerhet på rummet och tittade på senaste Beck-filmen, Advokaten medan åtminstone jag åtnöjt äkta svenskt godis. Glada röster hördes fortfarande framåt ett när jag släckte lampan och det sista jag såg/hörde innan jag somnade var en stor blixt utanför fönstret åtföljt av ett gigantiskt brak, vilket antagligen var åskan men också kan ha varit en överförfriskad Mr D med vänner drabbats av lusten att spränga något fram på småtimmarna och konstruerat en egen raket.

I går inledde vi vår London-dag med en rivstart – tunnelbanan bort till Monument och 311 trappsteg upp i luften för att njuta av utsikten. När det var avklarat promenerade vi över London Bridge och längsmed Themsen. Det var lågvatten och bland de blottade stenarna vid vattenkanten kunde man se rätt spännande föremål, bland annat en förvånande stor mängd tegelstenar, en blå och vit sko, en grön sönderslagen plastbarnstol, en flaska som eventuellt innehöll flaskpost samt lite annat smått och gott.

Via Tower Bridge promenerade vi sedan tillbaka till "rätt" sida av stan, där vi tog tunnelbanan till Oxford Street. På tunnelbanan hamnade vi i samma vagn som ett par förvirrade svenska tanter som försökte kliva av vid en avstängd station och hade påsar med matchande souvenirplåtbrickor dekorerade med målade Englandsmotiv. I kid you not.

Vid sidan av Oxford Street hittade vi en mysig liten pub och Eliaz fick som han ville, fish and chips och en öl på en typisk engelsk pub. Det enda som kunde ha gjort det mer engelskt hade varit en fotbollsmatch (som det visade sig att vi missade med ett par timmar - så synd...). Efterrätten var dock det bästa av allt – soft chocolate cake with a melting center and ice cream. Mina smaklökar darrar när jag tänker tillbaka på det. En varm chokladkaka med chokladsås ovanpå och ett kladdigt inre plus vaniljglass vid sidan om, mmm. Om jag av någon anledning dött just då hade jag dött lycklig.

När vi återhämtat oss något från den kulinariska upplevelsen – vilket tog ett tag – gick vi med fåniga post-chokladkakeleenden runt på Oxford Street. Bhs, John Lewis, House of Fraser, Debenhams... Efter ett tag tröttade vi dock båda - jag eftersom det inte finns plats i min budget för en ny DKNY-väska eller ett par hysteriskt dyra solglasögon och Eliaz eftersom, tja, han hade väl inte heller rum i budgeten för det. Vid femtiden drog vi oss hemåt igen i regnet som börjat falla och åt söndagsmiddag med en trött och lätt sliten familj. Ni var piggast av dem, trots att hon inte somnat förrän efter två. Men sedan hade väl hon (förhoppningsvis?) inte heller konsumerat så många glas vin...

Dagens planer är väldigt lösa än så länge. Jag skolkar just nu från skolan (men säg det inte till någon) och när vädret klarnar upp blir det nog en långpromenad. Kanske tar vi en fika nere i the village eller åker en sväng till Woking. Jag har lovat att ta med Eliaz till the wonderful world of Tesco, där mitt största bekymmer är att jag inte kan minnas hur man kör rätt i krokarna vid parkeringen, bara att jag i sällskap med andra tänkt "vilken tur att det inte är jag som kör". Ikväll blir det kanske bio i Woking eller möjligen middag på stans italienska restaurang. Densomleverfår.se!

Chokladkaka

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0