Vid lunchtid idag tog jag med Ni ut på andjakt vid kanalen, beväpnad med fyra skivor bröd och en stor dos entusiasm. Det sistnämnda kom väl till pass då den i vanliga fall av fjäderfän översållade kanalen var helt öde – inte en ända, förlåt, and i sikte. Vi gick och gick. Jag skyllde på änderna och Ni formulerade en teori om att änderna kanske missuppfattat endags-snön som föll för en vecka sedan som vinter och flyttat söderut.

Jag hade precis börjat slipa på stilfulla sätt jag skulle kunna ta mig ur äventyret med au pair-poängen i behåll, då Ni skrek till och pekade in i skogen. I en liten pöl inne bland träden simmade två änder, men de struntade blankt i skuren av brödbitar och försvann in bakom några buskar. Ni tyckte de var otacksamma och jag höll med - naturligtvis var det fel på de engelska skruttänderna. Hemma i Sverige där jaaag bor, där är alla änder minsann jättetama och äter ur händerna på folk. De kan vissla också om man ber snällt - så det så.

Nu hade vi i alla fall fått bevis på att det fanns änder där och varken Ni eller jag var beredd att traska hem igen med brödet. Här skulle det hittas änder! Nästa andpar vi fick syn på var en hane och en hona som av allt att döma sov i en grästuva på andra sidan kanalen. Ni gjorde några beundransvärda försök att väcka dem genom att kasta stenar i vattnet. De arroganta amfibiekråkorna rörde inte en fjäder.

Nere vid bron som delar upp kanalen blev det slutligen jackpot. Simmande emot oss kom en kvinnlig and och hennes entourage (Nis underbara ordval) bestående av fem-sex manliga änder. Nu skulle det matas fåglar! Det enda problemet var att fåglarna själva inte var lika pigga på det. Efter ett par brödskivor tröttade dum-änderna på oss och simmade iväg till andra sidan kanalen. Ni fortsatte i alla fall att kasta bröd och jag tror att hon kan ha knockat en av de manliga änderna med en stenhård skiva fullkornsrost. Rätt åt den i så fall. När brödet var slut – d.v.s. inte längre befann sig i vår brödpåse utan flöt omkring i vattnet – gav vi upp och gick hem. On the bright side fick vi i alla fall över en timmes motion. Och skavsår.

Hemma igen spelade vi lite spel, målade naglarna och tillverkade smycken av pärlor som jag tagit med från Sverige. Populärast var, inte helt oväntat, de rosa och de glittriga pärlorna. Tre armband för olika tillfällen hann Ni få ihop ("Beach", "Sofisticated" och "Party") innan det var dags för henne att åka till sin kompis Lucy för en sleep over och jag kunde helhjärtat ägna mig åt en av mina favoritsporter - att jaga genomskinliga minipärlor på/under/över möbler och golv.

I morgon är det Girls day out med bowling, tjejlunch, shopping och ett omtalat inköp av en smoothie-mixer (ett beslut av Mrs D som faktiskt inte föregåtts av lobbying från min sida). Född utan en tillstymmelse till atletisk begåvning är bowling en av de få sporter jag faktiskt inte är totalt kass på (de andra är längdhopp, slalom och Mario Kart). Detta betyder dock inte på något sätt att ni kan andas ut, om ni nu trodde det - morgondagen har potential att utveckla sig åt alla möjliga spännande håll. Kommer vi ens i närheten av att passa bowlingtiden 10.30? Vem vinner kampen om val av radiokanal i bilen? Hur går egentligen engelsk bowling till? Vad exakt innebär en "tjejlunch"? Kommer Ni och Mrs D kunna enas om en färg på mixern? Och frågan vi alla ställer oss - kommer någon av au pairens naglar att överleva?

Stay tuned för mer äventyr med Anna i engelsmannaland.